Film, Joker, Känslor, Parasit, Seriemördare, Söndagsbetraktelser

Söndagsbetraktelse nr 249

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 1 mars 2020

På Oscarsgalan nyligen svepte den sydkoreanska filmen Parasit hem det mesta. Den blev Bästa film i konkurrens med bl.a. 1917, Joker, Once upon a time in Hollywood och The Irishman. Så när den fanns att se på flygplanet till Rio var det ett lätt val.

 

Och Parasit var en mycket bra film, där egentligen ingenting kunde ha gjorts bättre. En klar 9.

 

När jag ändå var igång bestämde jag mig för att se ytterligare en film där på planet i natten. Joker hade jag hört mycket gott om, i DN gav Helena Lindblad den en 5 = högsta betyg. Och Joaquin Phoenix fick en Oscar för bästa manliga huvudroll. Så den fick det bli, även om jag har en viss aversion mot seriefigurer på film. (Joker är Batmans ärkefiende i Gotham city.)

 

Så golvad av en film har jag inte blivit sedan Black swan 2011 och Dancer in the dark 2000. En 10 utan tvekan. Vad är det med en del filmer som gör att man blir helt tagen? För mig händer det tydligen ungefär vart tionde år.

 

Utan tvivel handlar det om ovanligt starka känslor. Men dessutom fordras nog, för mig i alla fall, total trovärdighet och verklighetsförankring. Ibland blir man förskräckligt starkt engagerad och liksom sugs in i filmens skeende. Så var det med Joker. Att han är en låtsasfigur spelade inte någon roll, han kunde ha varit vilken undanskuffad och oälskad person som helst. Och man kunde faktiskt på riktigt förstå hur han blev den seriemördare han blev.

 

Det var skakande. Verkligt stort. Musik kan ibland ge mig sådant, och någon gång en bok. Men annars är det film som ger de allra starkaste upplevelserna.

 

Parasit är en näst intill perfekt film, men utan att den ger den där riktigt starka upplevelsen. Och därför är den, för mig, "bara" en 9.