Söndagsbetraktelse nr 255

Ska vi lägga oss i vad andra gör eller inte?

Nej, andra människor bör få vara som de själva vill. Om de ber om råd bör vi försöka hjälpa, men annars inte lägga oss i. Det finns förstås undantag. Vissa handlingar ska vi inte acceptera. Och barnen måste vi lära saker. Men den som vill vara ensam, sur, ultrareligiös, nationaldemokrat, porrsurfare eller annat mer eller mindre konstigt bör i princip få hållas.

Ja, människors sätt att vara bör ständigt diskuteras. Vi behöver lyssna, läsa, tänka, reflektera, lära oss, utvecklas. Psykologer, filosofer och präster ser ofta klarare än vi själva. Och vi behöver alla vägledning ibland. Den som är ensam, sur, ultrareligiös, nationaldemokrat, porrsurfare eller annat mer eller mindre konstigt bör om möjligt få hjälp i sitt liv.

Nej, jag blir arg på mig själv när jag upptäcker att jag har gett någon ett råd som inte var efterfrågat, kanske inte heller välkommet. Och jag blir trött på människor (välmenande eller inte) som ger råd jag inte vill ha, särskilt när jag tycker att jag hade tänkt mycket längre själv.

Ja, jag blir glad när jag har gett ett råd som den andra personen hade nytta av, även om det inte var efterfrågat. Och jag är evigt tacksam för en del goda råd som jag har fått (påflugna eller inte), fastän jag trodde att jag visste själv vad som var bäst.

Så hur hittar vi den rätta balansen mellan "att låta vara" och "att lägga oss i"? Bortsett från vissa uppenbara regler tror jag på följande:

1. Ge inte råd, om du inte kan vara rimligt säker på att det är välkommet.

2. Men ge ändå råd, om du är säker på att personen behöver det.

3. Klandra inte någon, om det inte är ditt ansvar.

4. Men klandra ändå den som säkert behöver höra det som just du har att säga.