Söndagsbetraktelse nr 303

För en tid sedan skröt jag om mitt skrå, för att jurister är betydligt bättre på relevans än de flesta andra (söndagsbetraktelse nr 235). Nu ska jag göra det igen, av en besläktad men mer specifik anledning: för att jurister är bättre på att bedöma vad som har hänt. Det gäller inte minst när det handlar om skuld eller oskuld till brott.

Det är inte så konstigt förstås. Att bedöma skuldfrågan i brottmål är ju en del av många juristers yrkesroll och professionella färdigheter. Vi har lärt oss hur man gör när man värderar bevisning, och då borde vi ju vara bättre än dom som inte har lärt sig.

Det här får dock inte alltid genomslag i diskussioner om skuld. Det har visat sig tydligt i diskussionen om Stig Engströms skuld till mordet på Olof Palme, och det visar sig ännu tydligare i diskussioner om Thomas Quicks skuld till de mord som han dömdes för och sedan frikändes. Det är påtagligt vanligt med inlägg av typen ”nej, jag tror inte alls det var Engström, för de som kände honom sa att han inte alls var kapabel till något sånt, och var skulle han i så fall ha fått revolvern ifrån sent på kvällen?” eller ”nej, Quick gjorde det inte, han var ju full av bensodiazepin när han erkände, och dessutom vet vi att han fick en massa sidoinformation av poliser och läkare”.

Så kan en jurist inte säga med yrkeshedern i behåll. Det kommer i konflikt med det som är kärnan i vårt yrke: relevans och korrekt prövning.

Men man måste ju få tro, säger många då. Och ge uttryck för det. Ja, det måste man. För vad det är värt.