Söndagsbetraktelse nr 281
Jag har nyss läst Peter Englunds bok Söndagsvägen. Den handlar om mordet på en 18-årig ung kvinna, Kickan Granell, i ett radhus på Söndagsvägen 88 i Hökarängen juli 1965. Men också om hur det var i Sverige och världen på 1960-talet. Och om hur livet kunde vara då, och kan vara idag.
Det är en utomordentligt bra bok. Om jag ska fatta mig kort har den som jag ser det framför allt dessa tre kvaliteter:
1. Den är en sann, levande och spännande beskrivning av brottet, händelserna, utredningen, domen och mördaren. True crime av bästa sort. (Även om Friedrich Wagner inte dömdes för mord, utan för grov misshandel och grovt vållande till annans död, tycker jag att ordet mördare kan användas.)
2. Den är en färgstark och sann beskrivning av tiden och tidsandan. Man kan känna sig förflyttad till 60-talet, som var min ungdomstid och är starkt levande i mitt minne.
3. Den innehåller mycket intressanta tankar om hur hatbrott och hatbrottslingar uppstår.
Det sistnämnda vill jag reflektera lite kring med hjälp av ett citat ur boken (s. 287 f.):
”Jag tänker att om Wagner levat idag hade han nog inte suttit där och skrivit sida på sida med halvt begripliga planer och infall, han hade troligen suttit i återskenet från sin dator och funnit tröst, inspiration och eggelse i något forum eller liknande ekokammare på nätet, och där filterbubblat sig fram till någonting, en idé, ett slagord, en sak, något Stort, som skulle tillåtit honom att inte bara bortförklara sina misslyckanden utan även låta dessa fiaskon subsumeras i detta Stora och på så vis glorifiera dem. Och jag föreställer mig att om Wagner levat idag hade han nog inte suttit för sig själv och blandat ansiktsfärg, han hade möjligen suttit för sig själv och blandat konstgödsel och ammoniak och diesel och myrsyra och vad det nu är, eller riggat gasoltuber på något halvklantigt vis, eller kanske hade han bara stulit en lastbil och trampat på gasen. Wagners tankevärld 1965 rymmer alla de element som går att finna hos dagens Incel-män: bitterheten, kvinnohatet, självömkandet, självföraktet, rasismen. Det är bara tiden som förändrats, kontexten.”
Detta är så klokt skrivet. Och egentligen räcker det för mig att göra Peter Englunds betraktelse till min egen. Kanske kan jag tillägga att vi måste förstå att hatet och bitterheten kan mildras, ibland nästan läkas, av att få utlopp. Och att vi inte minst därför måste göra allt vi kan för att det inte ska bli så många människor – framför allt unga män – som lämnas ensamma med sina sjuka tankar.
Hur gör vi det? Kanske genom att anamma det som två tidigare statsministrar sa, även om det då handlade om annat. Alla ska med. Öppna era hjärtan.