Söndagsbetraktelse nr 282
I fredags kväll var jag på konsert med Louise Hoffsten på Katalin i Uppsala. Hon sjöng och spelade munspel, Rickard Krantz kompade på gitarr. Mycket blues, så mycket att hon tyckte han kunde ta det lite lugnt om gitarren inte stämde perfekt, ”it´s close enough for the blues”.
Bara 50 personer i publiken, coronasäkrat. Men Louise Hoffsten peppade oss och sig själv så gott hon kunde. Just då räknades bara vi och vi var underbara. Publikkontakten, ja hela kvällen, gjorde henne lycklig sa hon.
Men riktigt detsamma blir det ju inte. Och visst finns det något med den här pandemin som sänker humörtemperaturen rent allmänt? Förresten, det behöver jag ju inte ens fråga, det har många sagt före mig. Även dom som vet.
Låt oss säga att humörtemperaturen är ett mått på lyckan, glädjen, välbefinnandet, trivseln, välbehaget, njutningen, lusten, upprymdheten, sorglösheten och tillfredsställelsen i landet. Hos människor i gemen. Och låt oss anta att den samlade humörtermometern normalt visar 75 av 100 i Sverige. Då visar den kanske 85 eller 90 vid härligt väder, stora ekonomiska och idrottsliga framgångar, lösta samhällsproblem och andra goda nyheter.
Jag tror att humörtemperaturen efter sju månaders pandemi är nere på 60 eller kanske till och med 50. Det är nog ingen större tvekan om att vi ler och skrattar mindre, att vi är grinigare och att vi bekymrar oss mer än tidigare. Och sämre lär det bli om ingen lösning syns. Alla är inte olyckligare, men genomsnittligt är vi det.
Så vad göra? De flesta av oss får nöja oss med att försöka höja vår egen humörtemperatur. Och det kan vi ju faktiskt göra genom t.ex. goda föresatser som vi håller oss till, god ordning, något trevligt att se fram emot under dagen, något trevligt att se fram emot på sikt, avkoppling med härlig musik, motion, en bok, tankar på något glädjefyllt, disciplin, lite extra omsorg kring måltiderna. Och så vidare.
Själv lyckas jag nästan alltid lura upp min humörtemperatur genom att skriva några korta ord till mig själv, t.ex. ”så här vill jag vara”, ”det här ska jag göra” eller ”det är fint att det är så här”.
Positiv dagbok är också bra. Om man vill kan man nästan varje kväll anteckna tre bra saker som hände under dagen. Åtminstone close enough for the blues.