Söndagsbetraktelse nr 286
Halvvägs in i den bok som jag just nu läser, "De vuxnas lögnaktiga liv" av Elena Ferrante, säger huvudpersonen Giovanna (13 år) så här när hon grubblar över allt falskt som har hänt bland de vuxna i hennes närhet: "Jag sökte en innebörd för att undgå tanken på att det fanns så lite intelligens hos människor som egentligen var så intelligenta."
Det var så mitt i prick för att beskriva det som jag av andra skäl just hade bestämt mig för att skriva om i denna söndagsbetraktelse. Något som jag själv har sett i konflikter och andra strider. Det här är ett lätt omgjort exempel:
Amanda och hennes två år yngre syster var båda lärare, Amanda på grundskolan och systern på gymnasiet. De hade alltid varit goda vänner. Men när deras mamma dog blev de oense om ett par saker, och plötsligt var de rejält osams. Det handlade bl.a. om ett armband som mamman lämnat efter sig och som båda ville ha. De beskyllde varandra för själviskhet, girighet och bristande empati. Systern sa att Amanda alltid hade sett till att få mamman på sin sida och gjort det som mamman gillade även om hon själv egentligen ville annat. "Du är både osjälvständig och falsk!" Amanda tyckte att den beskrivningen egentligen stämde bättre på systern och hade detta på tungan. Men hon sa det inte. Och efter att ha tänkt efter samma kväll bestämde hon sig för att sluta gräla och i stället försöka försonas.
Nästa dag skrev Amanda ett mejl till systern. Hon skrev att hon tyckte de skulle vara vänner och att systern gärna kunde ta armbandet om Amanda i stället fick en ring som hon tyckte mycket om. Och hon föreslog att de skulle träffas på ett kafé i stan och prata. Försöka lägga det tråkiga bakom sig och vara positiva och tillåtande mot varann. Acceptera varandra som de var. Vuxna människor ska väl själva få bestämma hur de vill vara, sa hon. Men systern kände sig tillrättavisad och var inte inställd på någon försoning. Skulle Amanda nu också ta den ring som mamman säkert hade velat att hon (systern) skulle få?! Och varför ville Amanda träffas på ett kafé, det var ju Amandas tur att bjuda hemma hos sig! För övrigt borde inte Amanda lägga fram sina förslag i en så nedlåtande ton, som om hon trodde att hon var bättre än systern. Så hade Amanda förresten alltid varit mot henne, både hemma och bland vänner, lite överlägsen och bestämmande. Systern visste faktiskt inte om hon var intresserad av fortsatt kontakt med någon som behandlade henne på ett så respektlöst sätt.
Amanda var förundrad över systerns reaktion. Hon kunde kanske förstå den lite grand, men nog var den överdriven. Hon svarade i alla fall att hon nog kunde förstå systern lite och att hon var ledsen för att hon kanske inte alltid hade varit som hon borde. Och hon föreslog att de skulle ses nästa lördag hemma hos henne, "du är självklart mycket välkommen till mig", och att systern skulle få även ringen mot att hon kanske kompenserade Amanda på något annat sätt, "som du gärna får välja själv". Men systern svarade: "Nu är du överlägsen igen! Du tycker du har fått mig på kroken nu va? Den goda systern mot den onda! Ta du både armbandet och ringen som du ju tycker dig ha rätt till, jag vill inte se dig igen!"
Amanda försökte ett par gånger till, men systern surade och det blev tyst mellan dem.
Inte minst i arvstvister och vårdnadstvister är det ofta ungefär så här. Gamla oförrätter dras fram och irritation som funnits under ytan kommer upp. Tillfällig upprördhet gör att man vräker ur sig dumma saker som det sedan är svårt att ta tillbaka, nästan omöjligt att be om ursäkt för. När den ene vill försonas är det ofta svårt för den andre att säga ja, det känns inte sällan som ett slags förlust. Ofta handlar det om uppenbart intelligenta människor som när de låser sig eller drivs av starka känslor uppträder som barn.
Man kan undra vad Amanda ska göra i det läge som har uppstått. Jag tror det är viktigt att inte ge efter för det som åtminstone Amanda har anledning att uppfatta som systerns "är-jag-sur-tillräckligt-länge-så-vinner-jag-attityd". Alltför många använder den attityden, och klarar sig ganska bra med den. Men den bör inte understödjas. Samtidigt är det försoningen som är viktigast. Ska man då prata igenom det tråkiga, eller försöka lägga det bakom sig? Hur mycket ska man ge efter? Svårt.
Det här finns förstås inte bara i arvs- och vårdnadstvister utan på många håll, om än med variationer. Jag har själv sett den tyglade intelligensen i blixtbelysning i Quickärendet, men det får jag återkomma till.
Nu var det alltså Giovanna och hennes berättare, den mystiska Elena Ferrante. Båda har en märkvärdig förmåga att avslöja svagheter. Som att människor ibland är mycket dummare än de är.