Söndagsbetraktelse nr 29
I dag hade jag tänkt ägna min betraktelse åt den välförtjänta revansch som klimattoppmötet i Paris innebär för Åsa Romson. Men jag tror att många andra kommer att ta upp den tråden, det borde de i varje fall göra.
Så jag skriver i stället om en sak som slår mig när jag läser skriften ”Rättsstaten – Idé och verklighet”, nyligen utgiven av Stiftelsen Rättsstatens Vänner. Låt mig formulera det som ett påstående och en fråga:
Olika uppfattningar i sakfrågor leder inte sällan till ilska och stark osämja. Är det rimligt, eller har vi anledning att försöka komma bort från det?
Stiftelsen Rättsstatens Vänner bildades på initiativ av Anders Agell, legendarisk och skicklig professor i civilrätt i Uppsala. Den bildades strax före hans död, och en viktig anledning var det rättsärende som han hade tagit sig an de sista åren av sitt liv: mordet på Catrine da Costa. Anders Agell engagerade sig mycket hårt till förmån för de båda läkare som visserligen frikändes men som förlorade sina läkarlegitimationer för att det ansågs bevisat att de hade styckat kvinnans kropp. Många har genom åren menat att bevisen mot ”obducenten” och ”allmänläkaren” inte alls håller och att de båda läkarna är oskyldiga. Författaren Per Lindeberg har skrivit två böcker för att visa detta. Och Agell var starkt övertygad.
Jag deltog som JK i en tv-diskussion i programmet Debatt i Göteborg tillsammans med bl.a. Per Lindeberg och journalisten och författaren Lars Borgnäs. Den senare har skrivit en bok där han spekulerar i frågan om obducenten kanske är en seriemördare. Boken uppskattades inte av Agell, Lindeberg och andra personer som ansåg obducenten oskyldigt deslegitimerad. Stämningen var långt ifrån den bästa mellan Lindeberg och Borgnäs i programmet. Men efteråt tog vi tre en öl tillsammans och beslöt bl.a. att vi skulle försöka göra en så saklig och djup granskning som möjligt av ett av de viktigaste bevisen mot läkarna, och se vart det ledde. På grund av villkor som Per Lindeberg ställde senare, rann det hela ut i sanden.
Själv stod jag som en åsna mellan två hötappar. Ibland var jag övertygad om att läkarna var oskyldiga, ibland om motsatsen. För det mesta visste jag inte vad jag skulle tro, och så är det än i dag. Jag fick utstå många hårda ord från Anders Agell för att jag inte som JK engagerade mig för att försöka ordna med resning för läkarna, eller åtminstone skadestånd. Vi hade tidigare varit mycket goda vänner, men vår relation förgiftades de sista åren av att jag gjorde honom besviken. Rejält besviken. Och arg.
Så när Stiftelsen Rättsstatens Vänner bildades stod jag inte högt i kurs.
Jag har också känt mig besviken och arg några gånger när personer har tagit ställning i rättsärenden på ett sätt som jag har tyckt vara rejält fel. Så småningom har jag insett att det är fel att bli arg. Och det gäller oavsett hur fel personerna har, och varför. Ja, det gäller faktiskt även om de orsakar mycket skada genom sitt - enligt min uppfattning - felaktiga ställningstagande.
Många tycker att detta låter orimligt. Andra gör det inte. I det avseendet är vi människor olika på ett ganska fundamentalt sätt.
Jag ska återkomma till saken i nästa betraktelse. Alltså: Varför är det fel att bli arg när andra tar ställning på ett sätt som man anser vara tokigt, och även om det ställer till skada?