Söndagsbetraktelse nr 315
Häromdagen bytte jag tåg i Stockholm och passade på att äta frukost på Centralen. Jag handlade kaffe, vatten och en macka på Pressbyrån och ställde mina två väskor vid ett bord ca femton meter från ingången dit medan jag handlade.
Jag tyckte jag hade god uppsikt över bagaget, men när jag tittade mot min plats medan jag fyllde min kaffemugg fanns väskorna inte där! De måste ha blivit stulna medan jag höll ögonen på annat i kanske en minut eller två! Hjälp! Där fanns ju det dyrbaraste av allt jag äger, min dator!
Jag sprang ut från Pressbyrån och såg mig omkring. Inga väskor i sikte. Jag blev rejält rädd, hade ju allt mitt aktuella arbete i datorn. Och mitt tåg skulle snart gå. Jag frågade ett par personer som satt i närheten om de hade sett någon stjäla mina saker, men det hade de inte. Jag sprang in till Pressbyrån och bad om ursäkt för att jag inte hade betalat för kaffet, vattnet och mackan. De lovade ringa polisen.
När jag kom ut till min plats igen, väldigt orolig, sa en kille i Vetekattens kiosk intill att han hade sett två vakter bära iväg mina grejer. Så de fanns nog på hittegodset. Så fantastiskt skönt! Efter en stunds springande och letande hittade jag två vakter. Hade de mina grejer? Det hade de.
– Vad tänkte du på egentligen när du lämnade väskorna obevakade?
– Jag hade dom under skaplig uppsikt, det kan bara ha gått någon minut eller två. Kunde ni inte ha väntat lite där innan ni bar iväg dom, jag var ju i Pressbyrån bara några meter bort?
– Vi väntade ett par minuter, men ingen kom. Så då bar vi undan grejerna, de kunde ju ha stulits annars.
Vi gick till hittegodset. Den ene av vakterna ville gärna ha beröm för att de ”hade gjort min dag”. Jag sa att jag var tacksam men att jag tyckte de hade gått iväg för snabbt med grejerna och att de måste förstå att folk blir förskräckligt oroliga om bagaget är borta, särskilt om tåget snart ska gå. Den andre vakten såg lite generad ut.
Väl på tåget skrev jag till vaktbolaget (Avarn) och till Jernhusen (som äger Centralstationen). Jag skrev att vakterna nog har rätt att ta hand om ”ensamma” saker bara om de kan antas vara kvarglömda eller utgör en risk. Någon rätt att ta hand om sakerna för att skydda resenären mot tjuvar finns inte. Om jag som bagagets ägare vill ta en risk har jag rätt till det, vakterna har inte med det att göra. Jag föreslog att man skulle tala om för vakterna vad som gäller och att man skulle ändra sin praxis lite när det gäller omhändertagande av bagage: vänta åtminstone fem minuter på att ägaren ska komma.
Efter någon dag fick jag svar: Praxis behöver inte ändras för vi vet vad som gäller. Men vakterna har underrättats.
Jag tackade killen i Vetekattens kiosk så väldigt mycket för att han hade räddat mig när jag stressade runt. ”Tacka vakterna”, sa han.
Just det ja. Tack vakterna! Också. Trots allt.