Söndagsbetraktelse nr 329

När jag skulle sätta in fakturan för den nyligen genomförda målningen av husets ytterväggar i ”huspärmen” bläddrade jag utan någon särskild anledning igenom tidigare räkningar för arbeten på huset. (Det byggdes 1984 och kostade oss då 715 000 kr inkl. allt.) Under genombläddringen noterade jag något som jag kanske inte riktigt hade tänkt på förut: det var nästan alltid Susanne, inte jag, som var fakturamottagare = förväntad betalare.

Vad berodde det på egentligen, vi hade ju nästan alltid betalat från mitt bankkonto? Jo, det berodde utan tvivel på våra skilda synsätt / prioriteringar / initiativförmågor. Susanne var alltid den som först såg behovet av renoveringar och förbättringar, medan jag normalt nöjde mig med att laga det som måste lagas. Så det var Susanne som tog kontakt med hantverkarna. Hon som skrev avtal och fick räkningen.

Är det här en personlighetsfråga månntro? En i familjen vill fixa och förbättra, den andre gör bara det nödvändiga och tycker att det i övrigt är bra som det är? Så var det definitivt i vår familj. Och om jag ska vara ärlig är jag nog nästan alltid lite grand så där: Varför göra någonting åt det som duger? Därför var det Susanne som såg till att vi fick en ny altan, en friggebod, nyrenoverade badrum, rummen ommålade, den stora skräpande granen på framsidan nedtagen osv. Det var f.ö. hon som såg till att vi ö.h.t. köpte hus 1984. Hade det varit för mig hade vi nog bott kvar i vår studentlägenhet på Blodstensvägen tills vi blivit tvingade att flytta.

Undrar hur vanligt det är att mannen är det-är-väl-bra-som-det-är-personen i familjen? Jag sätter en slant på att det betydligt oftare är mannen än kvinnan. Av någon anledning.

Nu fick jag i alla fall huset målat. Och det var verkligen på tiden, det var ca 15 år sen sist. 32 000 kr kostade det. Och fint blev det. (Tack Jan Skobodzinski!)

Nästa gång 2036. Undrar om jag bor kvar i huset då?