Söndagsbetraktelse nr 351

Samtidigt som jag är mycket intresserad av svensk nutidshistoria är jag dålig på det. Jag glömmer för lätt och för mycket. Fråga mig när Öresundsbron byggdes eller när kärnkraftsomröstningen hölls och jag kan inte svara.

Jag tänkte att jag skulle råda bot på mina okunskaper och bestämde mig för att läsa några böcker med det syftet. Så nyligen har jag klämt Ingvar Carlssons Så tänkte jag (2003) och Fredrik Reinfeldts Halvvägs (2015). Nu vet jag att Öresundsbron invigdes 2000 och att kärnkraftsomröstningen var 1980.

Men det var annat än kunskap om nutidshistorien som blev den stora behållningen av dessa böcker. Framför allt blev jag oerhört imponerad av båda dessa svenska statsministrar för deras djupa kunskaper och enorma kapacitet att hantera ständigt uppdykande komplicerade samhällsfrågor. Men också för deras tydliga inriktning på att göra det bästa för landet och för människorna, snarare än det som kunde ge politisk poäng. Måhända är jag för okritisk i min läsning, men jag fylls av beundran för båda.

Några nedslag:

1. Tidiga partisympatier? Medan Ingvar Carlsson var socialdemokrat från barnsben var det inte givet för Fredrik Reinfeldt hur han skulle rösta första gången, 1985. Han hade inga särskilda partisympatier med sig från hemmet, han tror att mamman lutade åt folkpartiet.

2. Tid i rikspolitiken Båda kom in i rikspolitiken redan innan de hade fyllt 25 år. Medan Ingvar Carlsson (född 1934) gav den drygt 40 år fick det räcka med knappt 30 för Fredrik Reinfeldt (född 1965). Det avspeglar säkert en trend, toppolitikerna slutar yngre i dag än de gjorde förr.

3. Arbetsbelastning Jag har arbetat för tre justitieministrar och vet hur mycket som krävs av dom. Av statsministern krävs ännu mycket mer. Både Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt arbetade under långa perioder otroligt intensivt och mycket, och de fick ibland göra insatser som i efterhand ter sig omänskliga.

4. Politisk prioritering Om Ingvar Carlsson tycks ha varit besjälad av framför allt ordningen i svensk ekonomi (han är mycket kunnig), så var Fredrik Reinfeldt starkt engagerad i att flytta sitt parti åt vänster på några områden där han ansåg att det behövdes. De s.k. Nya moderaterna sa sig ju vilja vara ”Sveriges nya arbetarparti”, och det låg en del i det.

5. Personomdömen Ingvar Carlsson säger vad han tycker om andra personer i politiken och är ganska hård ibland. Fredrik Reinfeldt är snällare, och man ser hur han ibland anstränger sig att vara det.

6. Medierna Båda är starkt kritiska mot medierna och menar att granskningarna inte sällan är osakliga eller saknar proportioner, att medierna dessutom ofta anstränger sig för dåligt att förstå. Ingvar Carlsson menar t.ex. att Expressen var direkt ohederlig i sin spegling av Ebbe Carlsson-affären. (Han verkar ha rätt.) Och Fredrik Reinfeldt skriver att han underskattade mediernas vilja att vinkla kritik: ”jag insåg att det inte spelade någon roll vad jag sa”.

7. Det egna perspektivet Dessa båda böcker var nyttiga att läsa inte minst därför att de gav ett handfast perspektiv på de egna problemen. Att man har en tendens att överdriva dessa, det kan man känna rätt tydligt när man får följa med i en statsministers vardag.
--
Så nu säger jag det igen till mig själv: Jag ska bli bättre på att ta problem med en nypa salt. Amen.