Söndagsbetraktelse nr 353

Om det inte vore för allt det hemska och tragiska som händer i spåren av Putins oförsvarliga orimliga angrepp på Ukraina skulle jag tacka honom. För att han har gett mig ett hälsosamt perspektiv på det som hände mig för ett år sedan.

Den 8 mars 2021 anhölls jag misstänkt för att ha våldtagit ”Emma”. Hon ljög förstås, precis som hon hade ljugit om tre andra män som jag sedan har lärt känna under det här året. Men det skakade om min tillvaro rejält.

Jag har tjatat så många gånger att jag nästan kräks om alla de där sakerna hon gjorde som borde ha fått polis och åklagare att förstå att hon ljög. I hovrätten kommer jag att behöva gå igenom dom igen i mitt mål mot staten, men just nu vill jag helst stoppa undan allt som har med det där "ettårsjubileet" att göra.

Bara en sak: Det var mycket av efterspelet till mina två veckor bakom galler som gjorde mig rejält förvånad. Allra mest halsbrytande var insikten att det för många faktiskt saknar betydelse om ”Emmas” anklagelse var sann eller inte. När min bok ”Sanningen räcker inte” hade kommit ut skrev t.ex. Ida Eklöf i UNT att jag svartmålade ”mitt offer”. Att en kvinna som anklagar falskt är ”offer” för den som hon anklagar, det tycks vara den allmänna uppfattningen i Ida Eklöfs grupp. Den grupp som tycker att sanningsfrågan saknar betydelse.

Nå, även detta har jag tjatat om. Det är bara så svårt att släppa. Att det faktiskt finns personer, här i Sverige, som har lyckats intala sig detta.

Det får mig att tänka på Putin. För att logiken är densamma som hans. Sanningen saknar betydelse om man bara gör det som man har lyckats intala sig vara rätt. Maktens rätt.

Så Vladimir Putin hjälper mig att få perspektiv på det som hände. Men annars säger jag om honom som Olof Palme sa om Francisco Franco: Satans mördare!