Söndagsbetraktelse nr 365
Den här veckan borde man skriva om skolskjutningar eller om Turkiet. Men andra kan säga det viktigaste bättre än vad jag kan. Så i stället blir det ytterligare en betraktelse om en fest (jfr förra söndagen), ytterligare en om ett jubileum. Jubileumsfesterna står som spön i backen den här försommaren.
I tisdags firade vi ”50 år sen muck” vi som gick tolkskolan året 1971/72. Jag har skrivit lite om tolkskolan tidigare, i betraktelserna 62 och 258. Men nu vill jag skriva några ord från kamrat-när-man-blir-äldre-perspektivet.
Det är inget att sticka under stol med: Tolkskolan var och är en elitskola med enorma krav, stenhårt arbete och ett eller annat geni. Vårt geni hette Håkan och kallades Smulle. Innan jag började tolkskolan, direkt efter gymnasiet, hade jag trott att jag var en av de allra smartaste, för i skolan därhemma hade det alltid gått väldigt lätt och bra. Men vid sidan av Smulle kände jag mig direkt korkad. Och det var inte något som jag bara fick för mig, det var faktiskt så det var.
Smulle lever inte längre, ledsamt nog. Men vår grupp är full av professorer, läkare, domare, företagschefer och andra högpresterande personer. Till jubileet kom alla 24 som är i livet och (i en eller annan mening) tillgängliga. Bara det är ju ganska fantastiskt, att ALLA kom. Även de som bor i andra länder.
Men det jag skulle skriva om var ju kamratskapet när man blir äldre. Jag vet inte om det är så i alla grupper, eller ens i de flesta. Men vi var nog alla överens om att vi känner oss mer avslappnade och gladare med varandra nu, femtio år senare, än vi någonsin har gjort. Det handlar en del om att flera av oss har blivit fysiskt skraltiga och därmed omfattas av stor värme från de andra. Men det handlar säkert ännu mer om att rivaliteten är borta, liksom känslan av att andra är bättre och av att just jag minns alldeles för lite av ryskan. Vi har inget att dölja för varandra längre, ingen anledning att låtsas eller att tävla. Det är befriande.
I stället samlades vi kring de intressantaste observationerna och jublade åt de festligaste minnena. Och vi sjöng både svenska snapsvisor och favoriter ur det ryska sånghäftet, som Katjusja, Stenka Razin (Volga, Volga mat' rodnaja) och Otji tjornie (Svarta ögon). För att inte tala om den gamla sovjetiska nationalsången, som är märkvärdigt skön att sjunga i manskör på ryska.
Vi kom överens om att det gick an att sjunga den även i dag, om vi bara såg till att sluta på en genomfalsk ton.
--
PS Att det nu är söndagsbetraktelse nr 365 betyder att jag har skrivit en för varje dag under ett normalår. Det borde betyda att skrivandet har pågått i precis 7 år. Jag ska ge det sju år till. Nr 730 blir den sista.