Söndagsbetraktelse nr 368

Gängkrigen i Sverige har nu pågått i tio år. Ämnet kan kännas uttjatat, men det är alltför viktigt för att sucka åt. För gängkriminaliteten och hämndvåldet är det största samhällsproblem som vi har haft i Sverige i modern tid (jfr Söndagsbetraktelse nr 190).

Så varför gör vi inte vad vi kan för att lösa det?

Det är uppenbart att ”hårdare tag” inte löser problemet. Det betyder inte att det är fel att skärpa straffen eller att utöka kameraövervakningen. Brottslighet ska följas av adekvata straff, och vi måste göra vad vi kan för att upptäcka och lagföra brotten. Men sådana åtgärder är inte någon lösning på det grundläggande problemet, och det är det nog egentligen inte heller någon som tror.

I några av de mest drabbade förorterna finns föreningar som kämpar hårt med det som är nyckeln till problemet: inkludering, trivsel och omhändertagande. I Göteborg finns ”Neutrala ungdomsföreningen” och i Malmö ”Hela Malmö”. Båda föreningarna har arbetat framgångsrikt med relationsskapande, fester, trivselträffar, idrott, avhopparverksamhet m.m. Men båda känner sig också motarbetade. Framför allt har de brist på resurser, men de är också frustrerade över att politiker och tjänstemän i kommunerna vill detaljstyra deras verksamhet.

Jag tror vi behöver polisstationer i förorterna och gott om fotpatrullerande poliser som förstår sitt uppdrag och uppträder respektfullt och vänligt. Och det behövs fler poliser med utländsk bakgrund. Det är uppenbart att vi också måste satsa på skolor, förskolor och fritidsgårdar.

Men framför allt behöver vi förstå att lösningen troligen till stor del ligger i en ambitiös, engagerad och kvalificerad verksamhet i föreningar på plats, i organisationer som har människors grundmurade förtroende. Och som får helhjärtat stöd av samhället.