Söndagsbetraktelse nr 380

Valdagen är här. Eftersom jag gillar den högtidliga proceduren vid valdagens röstande, liksom möjligheten att ändra mig in i det sista, har jag inte förtidsröstat.

Men bestämt mig har jag gjort. Jag röstar efter ideologi den här gången, inte efter vare sig vallöften, regeringsduglighet, stödröstningsbehov, föreslagna lösningar på problem eller personsympatier.

Det fanns en tid då jag verkligen engagerade mig i valutgången och sörjde omåttligt om ”fel” sida vann. Så engagerad i själva utgången är jag inte längre. För den betyder klart mindre nu än förr, liksom ideologin. Politiken lär bli ungefär densamma oavsett utgång. Det betyder förstås inte att politiken är oviktig, bara att den ställer alldeles bestämda och ganska tydliga krav.

En gång har jag gjort bort mig rejält inför ett val. Det var 2006 och jag var justitiekansler. Tidningen Fokus gjorde ett reportage om mig, och jag sa till tidningens reporter Torbjörn Nilsson (nu på Svenska Dagbladet, bördig från Kisa liksom jag) att ”jag är trött på Göran Persson”. Det hamnade i tidningen, och sedan citerade Dagens Nyheter på sin ledarsida vad jag hade sagt. Då först insåg jag att det var fel. Sådant bör en justitiekansler inte säga.

Göran Persson var dessutom en mycket skicklig statsminister, även om man kunde ha önskat sig en mer återhållsam personlighet.

Fredagens slutdebatt var bra, tycker jag, och partiledarna imponerade. Men Magdalena Andersson överskred sina 45 sekunder och snubblade på orden på slutet. Kan en så liten sak kanske avgöra valet när det är så jämnt som nu?

Usch ja, det blir verkligen spännande i kväll. För även om man kan stå ut med både det ena och det andra, och även om nog politiken blir ungefär densamma, har ju valutgången stor betydelse för hur de närmaste åren kommer att bli.

Och bestämt mig har jag gjort. Om jag inte ändrar mig.