Söndagsbetraktelse nr 381

Jag växte upp i Kisa i södra Östergötland, ett samhälle med ungefär 3 000 invånare. Där hade man det väldigt bra som barn. Det var vänlig och fin stämning med trygga snälla vuxna. Skolan var jättebra med engagerade och skickliga lärare. Allt var inte underbart, förstås, men för de allra flesta och för det allra mesta var det mycket bra.

De första sju åren bodde jag i ett nybyggt hyreshus mitt i samhället som hette Hemgården (det gula mitt i bilden). Vår familj hade en tvåa med balkong på tredje (översta) våningen. Grannhuset hette Åkerdala (ovanför på bilden), och på gården runt husen lekte vi barn dagarna i ända.

I går, knappt 70 år senare, träffades vi lekkamrater på vår gård igen. Hemgården och Åkerdala står kvar som då. Vi hälsade på hos vänliga människor och mindes hur det var när vi var små. Massor av minnen förstås, de flesta fina men också ett och annat sorgligt. Vår lekkamrat Magnus drunknade fem år gammal i Kisaån alldeles nedanför våra hus. Det var en enorm händelse som satte spår i oss alla.

På andra sidan Storgatan från Hemgården och Åkerdala ligger det gamla tingshuset, gästgiveriet och Kisa Wärdshus (en gavel syns i bildens vänsterkant). Nästan allt som för 70 år sedan. Nu satt vi och mindes på Wärdshuset. Och pratade om hur det är i Kisa i dag. Fortfarande i allt väsentligt trivsamt och bra, men en del affärslokaler står tomma. Kisa ligger i Sveriges glesbygd och får kämpa med sådant som hör glesbygden till. Det görs dock glädjande framgångsrikt.

Av oss tio som träffades bor tre kvar i Kisa. Vi andra kommer dit med jämna mellanrum. Det finns något som drar hos den plats där man bodde som barn. I alla fall för oss som bodde i Kisa.