Söndagsbetraktelse nr 384

En av städerna på min lista över ”50 städer man bör se innan man dör” är Samarkand, drömmarnas stad. Och nu är jag där. Vi flög till Istanbul i torsdags och kom till Uzbekistans huvudstad Tasjkent i fredags. I går lördag åkte vi tåg till Samarkand, och på eftermiddagen började vi utforska denna förtrollande stad. På bilderna syns stadens mest centrala plats, Registantorget, i dagsljus och i det ljus som var på lördagskvällen.

Jag har velat se Samarkand ända sedan min historielärare i realskolan berättade om Sidenvägen och denna vidunderliga handelsplats. Samarkand var Persiens huvudstad i början av 1200-talet innan den förstördes av Djingis Khan, bara för att återuppstå som huvudstad i Timur Lenks rike. Det var då, på 1300- och 1400-talen, som staden fick det mesta av sin fantastiska prakt.

Historiens dragningskraft förstärktes av den fina visa som Thorstein Bergman skrev på 1970-talet om det drömda landet: ”Jag försökte inte ropa på dig kära, för jag visste du var långt långt härifrån. Och jag kanske grät för nätterna de klara, men jag hoppas att du når ditt drömda land. Att nån blir för dig vad aldrig jag kan vara, om du nånsin kommer fram till Samarkand.”

Thorstein Bergman sa själv att hans text för honom ger ”en vemodig aning om det djupt krävande i föresatsen att verkligen gripa dagen”. Det kan man gärna låta sjunka in en stund.

För mig återstår nu tre städer av de 50: Hongkong, Shanghai och Marrakech. Så dit ska jag nu resa, kanske en stad per år de närmaste tre.

Jag inser att jag nog tillåter mig alltför mycket för egen del genom dessa härliga resor i en tid av klimatkamp, energibrist och svåra umbäranden för många. Men jag gör det med orden som tillgift:

Allt det vackraste så långt din längtan för dig, om du nånsin kommer fram till Samarkand.