Söndagsbetraktelse nr 387

I veckan har det varit kortfilmsfestival i Uppsala och jag kan inte låta bli att återkomma till det som jag skrev för precis ett år sedan (betraktelse 335). Då hade det också varit festival och jag var ganska uppfylld av de ca 40 filmer som jag hade sett. Det blev ungefär lika många i år. Det är härligt att på kort tid få sig så mycket fin filmkonst till livs.

Liksom förra året har det varit en blandning av filmer som jag tycker mig ha förstått och sådana som jag inte alls har begripit. Och man kan ju undra varför man ska se även sådana filmer som man inte förstår. Är inte det bortkastad tid?

Nej, det är det förstås inte. Och andra kan förklara det mycket bättre än jag. Att det är intrycken man sitter där för, skönheten, förundran, överraskningarna, äcklet. Det kan vara en alldeles fantastisk upplevelse att bara låta sig sköljas med. Ge sig hän, släppa motståndet, sugas in.

Det är naturligtvis inte ett dugg märkligt. Det är bara det att jag, som en nog ovanligt rationell och icke-kreativ människa, alltid har haft lite svårt att förklara det som inte behöver förklaras.

Men vi fick en ovanligt god förklaring i form av en uppmaning före en visning i torsdags kväll av några filmer av Gudrun Krebitz. Hon hade skickat med det här budskapet till oss i publiken: ”Jag vill att ni ska se mina filmer som om de vore en konsert.”

Jag begrep ingenting. Men det blev en väldigt fin timme.