Söndagsbetraktelse nr 389

Boken Tills alla dör av Diamant Salihu är skakande läsning. Den kom 2021 och jag har äntligen läst den. Boken behandlar det svåraste samhällsproblem som vi har haft i Sverige i modern tid: gängbrottsligheten och de blodiga uppgörelserna. Mer specifikt handlar den om det krig mellan två rivaliserande grupper i Rinkeby som började 2015.

Jag har alltid föreställt mig att lösningen på förortskriminaliteten är effektiv inlåsning på kort sikt, ambitiöst och skickligt integrationsarbete på längre. Tyvärr skänker boken insikten att det inte räcker.

För när kriget har börjat finns det bara två vägar framåt: hämnd eller försoning. För att ett gäng killar i åldrarna 15 – 25 år ska välja försoning fordras i praktiken det omöjliga. Så det blir hämnd. Och så fortsätter det. Kanske inte tills alla dör, men inte långt därifrån.

Boken skänker också insikten att det är närmast självklart att man inte talar med polisen om det man vet. Och inte vittnar i domstol. Det stoppas av riskerna och lojaliteterna.

En tredje sak som man tyvärr måste notera är att det minsann inte alltid räcker att se till att ett barn är tryggt och har det bra på alla sätt före 15-årsåldern. Nästan vilken ung kille som helst verkar kunna dras in i en farlig gängkonflikt.

Och en fjärde: Lojalitetsbanden inom gängen är för det mesta mycket starkare än inom familjen.

Så vad ska vi göra? Det blir mycket svårt, men vi måste få till detta:

1. Envist och skickligt polisarbete, effektiv inlåsning.
2. Ambitiöst och sakkunnigt integrationsarbete.
3. Breda, djupa och energiska försoningsförsök.

Innan alla dör.