Söndagsbetraktelse nr 390

I dag börjar VM i fotboll. För mig har den turneringen varit toppen av alla idrottsevenemang ända sedan den gick i Sverige 1958. Då följde jag matcherna intensivt, de flesta på radio men några på tv. Vi hade ingen tv hemma, men Kisa El-byrå hade en i skyltfönstret. Och hotellet hade en tv i stora salen, där folk stod packade. Det var svårt att se särskilt mycket för en 8-åring bland alla breda ryggar, men härligt ändå.

När VM spelas i Qatar omges turneringen helt naturligt av diskussioner om migrantarbetarnas villkor, bristande mänskliga rättigheter och korruption när värdlandet utsågs för tolv år sedan. Den dåvarande franske presidenten Sarkozy spelade uppenbarligen en roll. Han höll på Paris Saint Germain, som strax efter avgörandet 2010 fick kapitalstarka ägare från Qatar. Bland de mest inflytelserika i FIFA på den tiden var Michel Platini, och med honom talade Sarkozy innan valet skedde.

Men nu tillåter jag mig att stanna vid själva fotbollen en stund: Jag håller lite extra på sex av de 32 lagen. Det är Danmark, Costa Rica och Ghana, för att det är tre av mina favoritländer. Och det är England (för att Premier League är intressantast och bäst), Brasilien (för att Brasilien är Brasilien och långsiktigt bäst) och Argentina (för att det vore väldigt kul om Lionel Messi blev världsmästare innan han slutar).

Att Sverige inte är med, det är på sätt och vis skönt. Då slipper man bita på naglarna och kan koncentrera sig på fotbollen. Och länder som Italien, Nigeria och Kina är inte heller med.

För att göra turneringen lite extra intressant tar jag reda på en del onödiga fakta om lagen och spelarna. Sånt ökar automatiskt intresset. Fakta om bakgrunder, personligheter, konflikter, engagemang och åsikter. Där har SVT hjälpt till med fina reportage från Argentina, Kanada, Frankrike och Senegal.

Om man inte är intresserad av fotboll, kan man då ändå ha gott utbyte av VM?

Tyvärr, jag tror inte det. Det är för oss nördar.