Söndagsbetraktelse nr 422
Jag har haft besök i sex dagar av min vän Johan van Gilst från Nederländerna och hans dotter Liesbeth. Sex trevliga dagar då vi såg ganska mycket av Uppsala och Stockholm, däribland tre av Unescos 15 svenska världsarv. Sex dagar då vi pratade om politik, religion, vänskap, släkt, skrivande, resor och ansvar. Men mest nog om minnen ändå.
Det mest speciella med den här träffen var nämligen att Johan och jag inte hade träffats på 54 år, skrivit ibland men inte träffats. Inte sedan sommaren 1969 då vi lärde känna varandra under en månadslång bussresa i östra USA. Så avslutade vi vårt år som AFS-stipendiater 1968–69. 30 studenter från 23 länder var vi, plus två ledare och en busschaufför.
Nu tog Johan och jag oss för att skriva ihop en kort historia om vår resa med ”Bus 56”. Vi ville se om vi, kanske tillsammans med de andra i gruppen, kunde få till en hyggligt innehållsrik berättelse. Så vi mindes så gott vi kunde, bl.a. att vi såg den allra första månlandningen tillsammans på tv. Det var den 20 juli, en varm och skön kväll. För att minnas en del annat tog vi bl.a. mina gamla bilder till hjälp.
När berättelsen var tre sidor lång skickade vi den till de andra i gruppen (dvs. de som vi har mejladresser till). Och ganska snart fick vi bidrag från några, bl.a. en bild där alla i gruppen var med. Den hade varken Johan eller jag sett förut, så det var extra kul. En massa minnen kom tillbaka. Och nu är berättelsen sex sidor lång om vi räknar fyra bilder.
Det visade sig att vi tyckte lika om det mesta Johan och jag. Men i synen på religion skilde vi oss markant. Jag har min syn: Det finns inte någon Gud med personlighet och makt, men däremot en kraft av godhet, kärlek, nåd och förlåtelse som jag gärna kallar Gud. Johan tror på en Gud Fader i himmelen, går i kyrkan två gånger varje söndag och ber bordsbön före måltider. Seden med bordsböner höll vi på under veckan, även jag tycker den har ett värde.
Fastän vi ser så olika på kristendomen visade det sig att vi tycker ungefär detsamma om vilket ansvar det för med sig mot andra att kalla sig kristen.