Söndagsbetraktelse nr 425

Inställningen till juridiken kring koranbränningarna har mognat. Numera förstår nästan alla som har satt sig in i saken
1. att det är straffbart att bränna koranen om avsikten är att hetsa mot muslimer,
2. att vi så snabbt som möjligt måste få ett domstolsavgörande som klargör gränserna mellan det brottsliga och det som skyddas av yttrandefriheten, och
3. att det inte med gällande lag går att förbjuda demonstrationer även om koranbränningar ska förekomma; polisen måste i stället ingripa när brottet begås.

De flesta håller också med justitieministern om att vi bör överväga om demonstrationsfriheten bör inskränkas något, så att man inte får tillstånd t.ex. när allvarliga brott ska förekomma vid demonstrationen eller när svenska säkerhetsintressen hotas.

Det intressantaste nu är det som följer, och det som egentligen är mycket viktigare: Hur ska vi få fred och förståelse mellan religionerna, deras företrädare och folk? Hur ska religionerna kunna bli en avgörande positiv kraft för den sammanhållning som världen verkligen behöver?

Om det finns Gudar med makt och personlighet så vill de säkert det. Och om Gud i stället är ”Allt det goda” – som kärlek, nåd och förlåtelse – då borde sammanhållningen vara en del av Gud.

I fredagens Aktuellt fanns ett inslag med en manifestation som hade anordnats av Islams Ahmadiyya församling i Stockholm med imamen Kashif Virk. Det är ett samfund som i många år har uttalat sig för samarbete mellan religionerna, för en klok tolkning av Islam och för den positiva kraft i världen som sammanhållning kan ge. Se gärna inslaget om ni inte redan har gjort det.

Men det finns extrema avarter av religion, inte minst inom de fundamentalistiska delarna av Islam. I Afghanistan begränsas kvinnors och flickors möjligheter att arbeta och utbilda sig – i namn av Islam. I Iran döms regimens motståndare till döden – i namn av Islam.

Så nog är det svårt att vara optimistisk när det gäller möjligheterna för religionerna att samla sig och bli en avgörande positiv kraft i världen. Från en Uppsalahorisont kan man kanske hoppas på en ny Nathan Söderblom, den svenske ärkebiskopen som fick Nobels fredspris 1930 för sitt arbete för att öka samhörigheten mellan kyrkorna.

I varje fall behöver nog arbetet börja inifrån religionerna, och uppifrån. Tänk om koranbränningarna kunde vara den gnista som sätter igång ett sådant arbete! Varför inte?