Söndagsbetraktelse nr 43
Förra söndagen skrev jag att jag skulle återkomma till en sak. Nämligen varför det har blivit lättare att ta emot välsignelsen i kyrkan. Hur kan det bli lättare? Man kan väl inte gärna tro på en Gud i himmelen, och då kan man väl inte heller tro att han kan låta sitt ansikte lysa över oss, och ge oss frid? Eller?
Jag tycker att man kan vara tämligen säker på att det inte finns någon sådan Gud som vi förväntades tro på när vi var små. Någon Herre i himmelen finns inte, ingen vi kan be till och hoppas att han ska göra som vi önskar. Ingen varelse med en egen vilja, personlighet och makt att styra över våra liv. Den som vill får naturligtvis tro på en sådan Gud, och bombsäker kan man aldrig vara. Men sannolikheten för att en sådan Gud finns är mycket liten.
Med ett sådant konstaterande har vi dock inte kommit långt på väg mot ett svar på frågan om välsignelsen. Alltså frågan om vi utan att hyckla kan ta emot välsignelsen när prästen läser. För Gud kanske är något annat än en Herre med personlighet. Gud kanske är något som man faktiskt mycket väl kan tro på, även om man utifrån den traditionella Gudssynen har varit van att kalla sig för ateist.
Jag har under flera år försökt förstå skillnaden mellan å ena sidan den religion där bibelns berättelser ska läsas symboliskt och där Gud är ungefär detsamma som "kärlek, nåd och förlåtelse", och å andra sidan den sekulära humanism som bejakar andlighet och som ser just "kärlek, nåd och förlåtelse" (dvs. Gud?) som helt centrala i en god tillvaro.
Det verkar som om skillnaden är den att den sekulära humanismen inte tror på det som inte står - och med all sannolikhet aldrig kommer att stå - på vetenskaplig grund, medan religionen tror på vissa saker (dvs. tror att de verkligen har funnits eller finns) även om de är och förblir övernaturliga. Sekulära humanister brukar uttrycka det så att de "tror på det som är principiellt förklarbart" eller att de "tror på den hypotes som har bäst evidensläge". Ett exempel där skillnaden blir tydlig är den kristna tron på att Jesus först dog på korset och sedan uppstod från de döda. För att kunna kalla sig kristen måste man kanske säga att man tror på uppståndelsen och andra sådana företeelser även om de inte någonsin kommer att kunna ges någon vetenskaplig förklaring. Eller kan man möjligen kalla sig kristen ändå?
Den sista frågan är avgörande för mig. Det som inte kan, och med all sannolikhet aldrig heller kommer att kunna förklaras vetenskapligt, det kan jag inte "tro" på. Därför tror jag inte på uppståndelsen, och därför kan jag kanske inte kalla mig kristen.
Men jag har en stark sympati för bl.a. kristendomen, och på ett sätt "tror" jag på den. Jag skulle därför gärna kalla mig kristen om det gick att inom den ramen ta avstånd från sådant som över huvud taget inte kan, eller kommer att kunna, förklaras vetenskapligt.
Varifrån kommer då min "tro"? Jo, alla vet att det är något särskilt med att komma in i en vacker kyrka. Och att det är något med "andlighet" som är svårt att förstå, men som utan tvivel "finns". Alla har någon gång känt behovet av att försjunka i ett allvar och en tystnad som blir överväldigande. Och vi vet att vi förändras lite grand när vi blundar och är stilla med böjt huvud, på ungefär samma sätt som när vi tysta lyssnar till stilla vacker musik från en klangfull orgel.
Vi vet också att det kan kännas gåtfullt tröstande och skönt att lyssna till prästens ord, och att det gäller även om flera av orden på sitt sätt är "fel".
Jag tror att det är där någonstans den finns, i den där gåtfulla känslan. Att det är där den finns, sanningen om det som vi möjligen kan kalla Gud.