Söndagsbetraktelse nr 430
Kan detta möjligen vara första gången som någon skriver en söndagsbetraktelse om sin son som fyller 50 år? Fyller 50 gör i alla fall Susannes och mitt förstfödda kärleksbarn, Lars Petter Rudolf Lambertz, i morgon den 28 augusti. Det känns lite häftigt.
Den 28 augusti 1973 tog den stentuffa och helt utmattande förlossningen drygt 19 timmar. Jag körde Susanne till Akademiska sjukhusets BB i den Volkswagen 1966 som vi hade fått av svärmor Ellen. Vi var 21 och 23 år gamla. På vägen fick jag stanna ett par gånger för att sammandragningarna (värkarna) skulle göra mindre ont.
För 50 år sedan låg mamman och barnet kvar betydligt längre på BB än i dag, Susanne och Petter fick komma hem efter sex dagar, den 3 september. Och det var inte på grund av några komplikationer, utan det normala. Dagarna mellan födsel och hemkomst fick pappan hälsa på sina älsklingar under besökstiden, som var 1 timme mitt på dagen och ½ timme på kvällen.
Den 27 augusti, för 50 år sedan i dag, förstod vi att det snart var dags. Vi låg i våra sängar och väntade och vilade, läste IKEA-katalogen (som kom i postlådan samma dag) och åt lunch bestående av mjölkchoklad och smörgåsar. Jag gick ut med Laban, vår flat coated retriever, och läste Pravda (som jag prenumererade på för en billig penning för att hålla igång min ryska). Susanne sydde barnkläder och pratade i telefon med sin syster Vibeke och med någon på Kemikum som kunde berätta att Susanne hade klarat sin senaste tenta i kemi (närmare bestämt ”allmän jämviktslära”, vad det nu är). Jubel!
När sammandragningarna upphörde på eftermiddagen åkte vi till akvarieaffären Uppsala Zoo och fick en ny neontetra i stället för den som hade dött direkt efter att vi fått hem den några dagar tidigare. Lugn kväll, men på natten satte värkarna igång med förnyad kraft. Och aj vad ont det gjorde!
Petter var förstås det sötaste barn som någonsin fötts (se bilder), men han kräktes rätt mycket den första veckan (troligen lite fostervatten kvar i andningsvägarna) och hade gulsot. Sedan bodde han och vi på Blodstenen (studentlägenheter i Uppsala) och i Norby (där jag bor kvar). Han gick på Täljstensskolan, Hågadalsskolan, Eriksbergsskolan, Ekebyskolan och Bolandsskolan. Han var bra på fotboll, basketboll och tennis, stjärna i pingis. Och han blev väldigt bra på att måla, snickra, laga mat och sköta restauranger. Sådana har han haft i Costa Rica och Uppsala, och nu jobbar han på Boulebar och med Gamla Riksarkivets julbord i Stockholm. Han har ett mycket stort hjärta och är en underbart varm person.
Presenten avslöjar jag här och nu: En resa till Hawaii med mig och gemensamme vännen Chris. Det blir min och Chris´ 50:e delstat, för Petter bara en på the bucket list men förhoppningsvis också en härlig upplevelse. Grattis käre Petter!!