Söndagsbetraktelse nr 442
Så kom det då, Högsta domstolens ganska efterlängtade ”snippabeslut” (jfr mina söndagsbetraktelser 405 och 417).
Högsta domstolen prövade bara en sak, nämligen om hovrätten gjorde sig skyldig till ett s.k. rättegångsfel som inte tog upp frågan om den tilltalade mannen hade gjort sig skyldig till ett mindre brott (sexuellt övergrepp mot barn) när man kom fram till att det som åklagaren hade påstått (våldtäkt) inte var bevisat. HD hade inte anledning att bedöma den fråga där så många upprördes, nämligen om det var fel av hovrätten att tolka ordet ”snippa” utifrån vad som stod i en ordbok.
HD:s beslut blev att målet ska prövas igen i hovrätten. Denna domstols passivitet i att utreda vad åklagaren egentligen ville när det gällde det möjliga mindre brottet var nämligen ett så pass allvarligt fel, menade HD, att målet måste tas om. Men Högsta domstolen skruvade på sig ganska mycket innan man kom fram till detta, och man frågade sig bl.a. om det kunde komma i konflikt med den tilltalades mänskliga rättigheter att domstolen tog ett initiativ som hjälpte åklagaren att få den tilltalade dömd, om än för ett mindre brott än åklagaren hade tänkt sig.
Högsta domstolen slog fast att det är bara i undantagsfall som det är ett rättegångsfel om domstolen inte på eget initiativ tar upp frågan om ett eventuellt mindre brott som ryms i åklagarens gärningsbeskrivning. Det är i princip åklagarens sak att ta upp denna fråga genom att framställa ett s.k. alternativyrkande. Så här skrev HD: ”Utgångspunkten för brottmålsprocessen måste vara att det vilar på åklagaren, inte bara att gärningsbeskrivningen ska vara tydlig och fullständig, utan även att samtliga straffbestämmelser som kan vara tillämpliga åberopas.”
MEN: Enligt Högsta domstolen finns det ändå en gräns. Ibland är det ett s.k. rättegångsfel av domstolen att förhålla sig passiv när inte åklagaren gör sitt jobb. I vissa fall måste domstolen agera och ta upp frågan om en mildare straffbestämmelse ska tillämpas.
Så här skriver HD: ”Främst är det fråga om situationer där det finns ett så tydligt och nära samband mellan straffbestämmelserna att det utan närmare överväganden framstår som i det närmaste självklart att gärningsbeskrivningen inrymmer också ett annat brott än det som åklagaren har angett.”
Exempel: Om åklagaren åtalar X för rån och påstår att X har försökt stjäla Y:s telefon genom att hota Y, och domstolen kommer fram till att försöket att stjäla är bevisat men inte hotet (vilket fordras för att det ska vara ett rån), då ska (nog) domstolen ta upp spörsmålet hur parterna ser på frågan om X ska dömas för ”bara” försök till stöld. Men om i stället hotet är styrkt och inte försöket till stöld, då ska möjligen inte domstolen ta upp spörsmålet hur parterna ser på frågan om X ska dömas för ”bara” olaga hot. Eller?
Ganska svårtillämpad blir onekligen den av HD nu fastlagda principen. Det avgörande kravet, "utan närmare överväganden framstår som i det närmaste självklart", är inte särskilt tydligt.