Söndagsbetraktelse nr 453

Jag hade nästan hunnit glömma bort hur det är att känna sig LEDIG. Alltså ledig när man annars är ganska hårt upptagen. Den frihetskänslan, njutningen av att riktigt kunna koppla av när dagarna annars är fulla.

När man är pensionär är man ledig i princip jämt. Det är ju härligt på sitt sätt. Men inte förrän jag började bli rejält upptagen igen, som jag har varit ibland de senaste månaderna, upptäckte jag vad jag hade gått miste om. Fredagskvällskänslan. Det finns nästan ingen njutning som den. Andra sorters njutning förstås, men inte som den. Och den försvinner när man inte jobbar.

Jag har fyllt mina dagar ganska ambitiöst som pensionär. ”Läsa, tänka, skriva, hjälpa.” Men möjligheten att när som helst vara ledig ligger där ändå och lurar när man inte MÅSTE åstadkomma något. Det är måstet som förtrollar ledigheten. Att det finns mycket som man BORDE, det hjälper inte. Snarare tvärtom.

Det är kanske så att det allra bästa med att jobba hårt är de gånger man får känna sig riktigt ledig. Tänk att man skulle förstå det först när man blivit pensionär. Och börjat få nya måsten.