Ensamhet, Erik Gandini, födelsedagar, Kärlek, Latinamerika, Omsorg, Omtanke, Söndagsbetraktelser

Söndagsbetraktelse nr 455

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 18 februari 2024

När man har haft sin födelsedag efter att just ha sett Erik Gandinis mycket sevärda dokumentär ”The Swedish theory of love” kan man bli lätt schizofren. Å ena sidan en film som tydligt och trovärdigt visar på tendenserna i vårt land att inte visa ömhet och omtanke, å andra sidan en dag där man får massor av kärlek.

När jag var 19 år umgicks jag under en månad för första gången i en grupp med många ungdomar från Latinamerika. Det var som att träda in i en ny värld. Glädje, värme, entusiasm, engagemang och ömhet, allt på ett sätt och i en omfattning som jag aldrig hade varit i närheten av tidigare. Det var helt annorlunda än hemma, och jag sa det flera gånger till mamma, pappa, syskon och vänner. Att jag egentligen mycket hellre skulle vilja bo i ett land där människorna är så underbart härliga som dessa nya vänner från Argentina, Brasilien, Uruguay, Paraguay, Peru, Guatemala och Costa Rica. Inte så försiktiga, återhållna och vaksamma som hemma.

Erik Gandinis film illustrerar det där väldigt bra. Och den visar hur vi med vårt kynne och våra vanor får många fler ensamma människor. Många fler än man har i länder där det är naturligt att ta hand om och känna ansvar för anhöriga och vänner. När jag såg filmen, som är från 2015, var det faktiskt också så att jag tyckte mig se gängkriminaliteten runt hörnet, den som började explodera ungefär då. Kan det vara så att den inte beror främst på bristande integration, som alla tror, utan på en avsaknad av omsorg, värme och kärlek i vårt samhälle?

Någon brist på omsorg, värme och kärlek kan man absolut inte känna när ens födelsedag genomströmmas av hundratals Facebookgratulationer och massor av ömsinthet från många håll. Men det hindrar inte att man kan undra om vi skulle kunna ha ett bättre samhälle och ett lyckligare liv, med bl.a. mindre brottslighet och missbruk, om vi vore varmare och mer kärleksfulla mot varandra än vi är. Och om vi kunde visa, och känna, mer glädje och entusiasm.

Men det går väl inte att åstadkomma? För man kan väl inte ändra på människorna?