Söndagsbetraktelse nr 456

Mitt hemskaste minne från skolan är ett oförberett muntligt förhör i historia. Det var i realskolans andra klass i Kisa för sextio år sedan, 1964. Läraren, den unga och ganska stränga Mona Saint Cyr, bad mig berätta vad jag kunde om Gustav Vasas äldste son Erik:

– Jag (med hjärtklappning): Han ... hade ordningsnummer 14.
– Mona: Jaha. Och mer?
– Jag (stiltje i huvudet): Han var Gustav Vasas äldste son.
– Mona: Ja, det var där vi började. Men något mer kommer du kanske ihåg än att han hade ordningsnummer 14?
– Jag (panik ...): Nej ... jag ... kommer inte på något mer just nu ...
– Mona (med outgrundlig blick): Nehej ... då går vi vidare.

Mona säger att hon inte minns det där, men för mig har det etsat sig fast i minnet för evigt.

Nu har Mona och jag skrivit en bok om henne tillsammans. Hon fyllde 90 i förra veckan, och i går lördag var vi några vänner som firade henne på Stora Hotellet i Linköping.

Att det blev en bok berodde mest på att jag tyckte att Monas märkvärdiga liv borde berättas när hon nu skulle fylla 90. I varje fall ur ett Kisaperspektiv är hon unik med sin ganska enastående karriär som journalist, lärare, hälsovårdsinspektör, riksdagsledamot (M), guvernör i Rotary som första kvinna i Sverige, ledare för den svenska FN-delegationen, kommunchef i Kinda, ordförande i Riksdagens Veteranförening och mycket mer.

Jag står som författare till boken, men det var Mona som skrev 90 % av texterna. Jag var egentligen mest redaktör, men jag forskade en del, tog fram externa texter, gjorde intervjuer, planerade och lite sånt. Mona var otroligt lätt att samarbeta med, aldrig kritisk, lätt och ledig, ordnad och disciplinerad. Vilken 90-åring!

Mona står ganska långt till höger i politiken, jag ganska långt till vänster. Ändå tycker vi lika om nästan allt. Men jag kommer aldrig över Erik XIV.