Söndagsbetraktelse nr 458
Efter åtta dagar i Hawaii är det dags för hemresa om en stund, 39 timmars resa inkl. 11 som består av väntan på (eller i närheten av) flygplatser. Och dessutom 11 timmars ”tidsförlust”. Så det blir en resa som sträcker sig över fyra dygn, 9–12 mars.
Hawaii är härligt och definitivt värt ett (eller flera) besök. Vi var på huvudön Oahu sex av åtta dagar och på ”the big island” (som heter Hawaii) två dagar. På den stora ön regnade det 2/3 av tiden (normalt för den ön), men vi såg världens största levande vulkan Mauna Loa på avstånd och en del av verkningarna av det senaste utbrottet (2018) i en av två systervulkaner, Kilauea, på nära håll. På bilden syns en ”lava tube”, en lång grotta som lavan har sökt sig igenom.
Det mest minnesvärda under resan var nog besöket på Pearl Harbor, den flottbas som Japan bombade den 7 december 1941 och därmed drog in USA i andra världskriget. Där lärde jag mig att Japans attack mest berodde på en strid om herraväldet i Stilla havet, inte så mycket på att landet solidariserade sig med Tyskland och Italien i världskriget. Och jag lärde mig att attacken var långt ifrån oväntad i USA. Dagen före anfallet skrev Roosevelt ett långt brev till den japanske kejsaren för att försöka få till ett fredligt slut på fientligheterna mellan länderna.
Det som annars gjorde störst intryck på mig var ett besök på ”Polynesian Cultural Center” på nordöstra Oahu. Där har man byggt upp en stor utställning med en mängd kulturella aktiviteter kring ”den polynesiska triangeln”, som är en triangel av öar i Stilla Havet med Hawaii i norr och Aotearoa = Nya Zeeland i söder (se bild). Däremellan finns bl.a. Tonga, Tahiti, Samoa och Fiji. Jag fick en insikt om att Hawaii egentligen är väl så mycket en del av en polynesisk gemenskap som en del av USA.
Så om detta var en resa till USAs (och min) femtionde stat var det möjligen också en resa till den första ögruppen för min del i den polynesiska triangeln. Vi får se.
--
(Denna betraktelse publicerades på Facebook söndagen den 10 mars.)