Söndagsbetraktelse nr 460

I torsdags fick jag som ofta reklam från SAS: ”Det är hög tid att du unnar dig en skönare resa med Fast Track, tillgång till våra lounger och prioriterad ombordstigning. Dessutom tjänar du som vanligt fler EuroBonus-poäng när du reser i Plus. Välkommen ombord!”

Flygbolagen försöker tjäna extraslantar på alla möjliga sätt. Man har ju vant sig vid att varje väska utöver den lilla handväskan kostar pengar, inte bara den som ska checkas in utan även den som får ligga i skåpen över gången i kabinen. Och man har vant sig vid att det kostar pengar att välja sittplats. Att det kostar extra att resa i ”Plus” och att besöka loungen har man vetat länge, inget konstigt med det.

Men nu också ”Fast Track” och ”prioriterad ombordstigning”. Som om det skulle spela någon roll att man får gå i en egen kö i säkerhetskontrollen eller komma ombord på planet lite snabbare. Det gör det förstås inte. Men för många känns det kanske bra att ”vara lite finare”. Att få gå ombord i grupp 4 i stället för i fattigresenärernas grupp 9. Usch så förfärligt att bli uttittad bland dom som får vänta längst! Det är väl det som flygbolagen hoppas på, att människor ska vilja vara lite fina och slippa bli uttittade.

Då gäller det att ha lite kurage och ABSOLUT inte falla för flygbolagens larviga lockrop. Själv väljer jag av princip inte plats numera (de 200 kronorna kan jag ge till UNHCR eller Röda korset), och jag ser ABSOLUT till att inte få boarda förrän i sista gruppen. Fast det är väl egentligen inte kurage (det kan man försöka visa bättre i andra sammanhang), utan mest envishet och lite snålhet.

Och nu är jag på väg till Marocko för att fylla på en av de kvarvarande listorna. Marrakech är nr 47 på min lista över 50 städer som jag måste se innan jag dör.

Ja, jag vet, jag borde skämmas för att jag flyger så mycket, och för att jag gör av med så mycket pengar på resor när andra skulle behöva pengarna bättre. Jag känner också en del skam, men jag försöker kompensera mig bort från den värsta.