Söndagsbetraktelse nr 463

När man besöker södra Frankrike eller norra Italien är det svårt att komma undan de två frågorna. Varför har vi det inte så vackert i våra städer och byar som där? Och varför flyttar man inte ner dit då, när det är så bedårande skönt och behagligt?

Den första frågan kan jag inte besvara. Visst har det lite grand med naturen att göra, bergen och dalarna och havet. Men varför är husen så mycket vackrare? Kyrkorna, murarna och gränderna? Varför är det så mycket mer ordnat, städat och pyssligt? Varför är gatstenarna alltid perfekta och rena, hur blir kaféerna så ljuvliga? Varför anstränger inte vi oss på det sättet? – Det är väl en kultur. Att vilja leva som i ett vackert konstverk.

Den andra frågan ställde jag mig återigen när jag var i sydöstra Frankrike i veckan. När det kan vara så vackert som i Mougins och St Paul de Vence m.fl. sköna städer en bit upp från stränderna i Nice och Cannes, varför bor man inte där, utan hemma?

Det beror nog på just det där ordet, ”hemma”. Här finns barnen, de flesta vännerna och allt det välbekanta. Nyheterna, årstiderna, gravarna, träden och stigarna. Och den svenska idrotten. Till och med samhällsproblemen skulle jag nog sakna om de inte fanns inpå knutarna. Man behöver höra talas om dem, bekymras, förfäras, hänga med och fundera. Det går nästan inte att vara utan. Så känns det i alla fall för mig.

Så fastän jag många gånger har tänkt att det vore härligt att bo i ett annat land, där det är vackrare och människorna inte sällan gladare, blir det aldrig någon flytt. Inte för mig.

Det är som om jag skulle vara bara en halv människa om jag bodde utomlands. Hur vackert det än skulle vara.

Men en vecka om året, det kan jag tänka mig. Vi kanske ska gå ihop några vänner, och dela på en liten lägenhet eller ett pyttelitet hus för två eller tre miljoner kronor någonstans i Provence?