Söndagsbetraktelse nr 467
--
Härom söndagen lyssnade jag på ett samtal i Storkyrkosalen i Stockholm. Det handlade om Livets mening och anordnades av Katedralakademien vid Stockholms Domkyrkoförsamling. Där hålls mycket värdefulla diskussioner ungefär varannan söndag.
--
Det här samtalet kretsade kring två böcker, dels ”Livsmeningar, En tankebok” av religionsfilosofen Lotta Knutsson Bråkenhielm och livsåskådningsforskaren Carl-Reinhold Bråkenhielm, dels ”Lev hela livet – filosofiska tankar om ett gott och meningsfullt åldrande” av filosofen Bengt Brülde.
--
Frågan om Livets mening inrymmer så mycket. Som ”Vad avses med mening?”, ”Är det den enskilda människans upplevda mening, eller en mer objektiv mening?”, ”Är det skillnad mellan lycka och mening?”, ”Vad bör människan sträva efter?”, och så vidare. Bengt Brülde sa något viktigt: Det är först när vi har klarat av alla dessa frågor om definitioner, avgränsningar och betydelser som det blir riktigt – meningsfullt.
--
Jag ska inte försöka återge den mycket intressanta diskussionen, bara nämna en sak som verkligen fastnade i mig:
--
Livet blir mer meningsfullt för varje god sak som man gör för andra människor.