Söndagsbetraktelse nr 471

Jag skriver det här på lördagen när jag står i kön för att förtidsrösta i EU-valet. Jag trodde det skulle vara nästan tomt till förtidsröstningen, men det står åtminstone 50 personer före mig. Och det går långsamt.

Så hur ska man tänka när man ska rösta? Tja, det är väl ganska enkelt egentligen. Man väljer efter ideologi och i någon mån efter person. Stödröstning ligger inte för mig. Inte heller att rösta efter enskilda sakfrågor, om än aldrig så viktiga ibland.

Så ideologin får avgöra.

Och vad betyder det då? Frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och en stark rättsstat är självklara ideologiska utgångspunkter. Men där har alla partier i Sverige i princip samma politik (med något undantag), så det kan inte bli avgörande för hur man röstar.

Återstår de ideologiska frågorna i skiktet under de allra viktigaste (som jag nämnde nyss). För mig är det då klimat, jämlikhet, jämställdhet, skydd för svaga grupper, stöd till kulturen, säkerhet och en aktiv utrikespolitik (dit bl.a. stödet för Ukraina och agerandet i EU hör) som betyder mest.

Och var hamnar man då? I ett EU-val? Det är långt ifrån självklart även om man tycker sig ha en klar inre kompass sedan länge.

Men nu är jag nästan framme i kön, och medan jag har skrivit har jag hunnit bestämma mig för att – trots allt – låta personerna bli avgörande. Jag röstar på ett av de båda partier vars främsta företrädare i valet jag litar på mest, och gillar bäst.

Så kan det gå. Mer person än ideologi till sist. Det är tur att det oftast i praktiken är samma sak.

(Jag kan väl avslöja att valet blir detsamma som jag hade tänkt när jag ställde mig längst bak i kön för 20 minuter sedan, snart 25.)

Och tillägg på söndagen: Det viktigaste är förstås att man över huvud taget röstar. I dag söndag om man inte redan har gjort det.