Söndagsbetraktelse nr 473
Midsommaraftonens middagssamtal kom att handla om framför allt två saker: 1. Hur skiljer man mellan bra och dålig konst? 2. Finns det någon skapare, eller har vi människor blivit de vi är genom en evolution som i princip kan förklaras vetenskapligt?
I den andra frågan var jag så gott som ensam i min skaparförnekande vetenskapstro. Så på Midsommardagen försökte en av middagsdeltagarna få mig över på rätt spår genom att sända mig en Youtube-film med ett föredrag av den tysk-kanadensiske författaren och föreläsaren Eckhart Tolle. Filmen finns här: https://youtu.be/i1LoZSDJ5qE?si=gowupIIfGjVQYo9I
Tolle led i många år av depression och ångest. Men så en natt ersattes plötsligt detta av en intensiv närvaro och en inre stillhet som sedan aldrig har lämnat honom. Han blev andlig lärare och har skrivit många böcker i ämnet. Vad han säger ligger nära zenbuddhismen och s.k. mindfulness.
Tolle lär bl.a. att man inte ska bli så fångad av sin livssituation att den blir en plåga. Man ska låta bli att ”sätta etiketter” på allt och inte bara leva ”i den horisontella dimensionen” med fokus på vad som har hänt och vad som kommer att hända. Man bör leva i nuet – för det är bara ”nu” som ”verkligen finns” – och man bör söka ”den vertikala dimensionen” av tillvaron, fokusera på medvetandet och ”sin verkliga identitet”. Man bör se det vackra i naturens väsen, och sluta bekymra sig.
Säkert ligger det mycket i detta, framför allt att man inte bör bli alltför fångad av de problem som ligger framför en. Och att tillvaron inte får bli alltför endimensionell. Det finns oerhört mycket att uppleva i konsten, musiken, litteraturen och naturen som gör livet rikt. I den meningen är det andliga verkligen viktigt.
Men jag tror inte livet blir bättre av att man försöker inrätta det efter sanningar som handlar om ett ”underliggande medvetande” eller en ”högre dimension av självet”. Jag tror inte på det som Tolle kallar ”det stora uppvaknandet”, som leder in i något översinnligt, transcendent. Jag tror att verkligheten är i stort sett så som vi ser den. Att söka efter det spirituella tror jag tar alltför mycket tid från annat som är viktigare. Det är nog inte i första hand den andliga dimensionen man bör söka i livet. Den bör finnas där, men inte ta över.
Jag tror att det som Tolle talar om är en filosofi bland många andra, som man förstås kan intressera sig för om man vill, och även gräva ner sig i. Men den är inte för mig.
Samtidigt kan man ju inte gärna förneka Tolles egen erfarenhet ...
Om jag i stort sett tror att jag vet var jag har det andliga, så kan jag inte för mitt liv begripa hur man skiljer mellan god och dålig konst (den första frågan vid samtalet alltså). En del konst är förstås intressantare än annan, somlig är kraftfullare, vackrare och mer överväldigande. Att jag ofta inte förstår det jag ser, det har jag funnit mig i (se söndagsbetraktelse nr 394), men jag skulle så gärna vilja kunna se vad som är riktigt bra. Det kan jag inte.
I dag på söndagen ska jag i alla fall åka till Tidö slott och se en utställning med konst av Mia Idar. Mia är en av Susannes vänner från ungdomen och en konstnär som jag verkligen uppskattar och gillar. Jag TROR dessutom att jag vågar säga att det hon gör är riktigt bra.