Söndagsbetraktelse nr 481

I veckan avled en av mina riktigt goda vänner i den juridiska världen, Bill W. Dufwa född 1937. Hans sista år förmörkades av demens och dessförinnan den sorts personlighetsförändring som inte sällan är en inledning till demensen. Den omtänksamme lite slarvige charmören Bill blev bekymrad och lite självcentrerad. Så hade han inte alls varit tidigare.

Bill var en av Europas ledande auktoriteter på området internationell ersättningsjuridik (skadestånd och försäkring). Han tog god tid på sig med sin doktorsavhandling och var t.f. professor i många år innan han disputerade 1993. Avhandlingen var i tre tjocka band, något mycket ovanligt. Den innehåller ”allt”.

Även den festskrift som Bill fick av vänner och kolleger 2006, efter sin pensionering, var unikt omfattande. Den är i två band och visar med all önskvärd tydlighet hur omtyckt och uppskattad Bill var, och hur internationell hans vetenskapliga karriär hade blivit. Bill bodde också flera år i Paris med sin familj.

Själv minns jag särskilt gärna ett par härliga middagar som han bjöd in till i Stockholm och Paris. Min svärmor Ellen, som var med i Paris, var förundrad över att en professor i juridik kunde vara en så varm och härlig människa.

Jag kommer att sakna Bill mycket. Men det hör till demensens förbannelse att den man saknar är den som man kände innan personens hjärna började skrumpna. Så är det när jag tänker på Bill. Jag saknar honom som han var till för 7–8 år sedan. Den varme, omtänksamme, lite odisciplinerade, enormt kunnige professorn. Den riktigt gode vännen.