Söndagsbetraktelse nr 49

Miljöpartiet och dess språkrör är i blåsväder. Det går inte särskilt bra just nu. Så ser det i alla fall ut i medierna och opinionsmätningarna.

Men en fråga man måste ställa sig är i vilken mån miljöpartiets kris är ett utslag av det som är speciellt för den svenska offentliga debatten och mediebevakningen. Jag tror att debatten och bevakningen har en mycket större betydelse än de fel som må ha gjorts.

Ingen av Åsa Romson eller Gustaf Fridolin har gjort några allvarliga fel. Alla de brister och svårigheter som nämns är av ganska beskedligt slag. Att Åsa Romson spelade en viktig roll vid det framgångsrika klimatmötet i Paris, och att Gustaf Fridolin är en skicklig minister inom sitt område, det kommer bort. Det är i stället fokus på enstaka mindre lyckade uttalanden och åtgärder, och på frågan om partiet verkligen borde ha stannat i regeringen när politiken har stått i strid med partiets ideologi.

Jag anser att affären Mehmet Kaplan är tydligt uppförstorad, särskilt i den mån den läggs Gustaf Fridolin till last. Och jag anser att miljöpartiet har gjort rätt som har stannat i regeringen trots den tråkiga politik som har förts i flyktingfrågan.

Förvisso har det funnits skäl att diskutera många av besluten. Men att det som hänt nu leder till avgångskrav är oproportionerligt och orimligt.

I den svenska debatten, och inte minst i medierna, överdrivs betydelsen av det som är "diskutabelt" och att någon har "fått kritik". Ibland måste politikerna fatta svåra beslut. Att de i ett sådant läge väljer en av två vägar av vilka båda är ungefär lika ”diskutabla” och gör att beslutsfattaren "får kritik", det kan de rimligen inte klandras särskilt mycket för. De som ska klandras är de som alstrar och underbygger överdrifterna.

Nu lämnar råttorna skeppet. Trots att både Gustaf Fridolin och Åsa Romson är hederliga, genomtrevliga, skickliga och hårt arbetande ska de tvingas bort. Det är orimligt och ovärdigt. Nästa gång är det någon annan som tvingas bort som ett led i den rådande medie- och debattlogiken.

Vi borde tänka oss för. Vi borde vara hyggligare och mer förstående mot de personer som har att fatta svåra politiska beslut, och vi borde avstå från att bevaka deras minsta ord på ett elakt sätt.

Många vill vinna troféer. Alla vill ha bekräftelse. Men vilka tar på allvar ansvar för samhällsbygget?