Söndagsbetraktelse nr 495

I dag är det den 24 november. Det är ett datum som är för evigt inetsat i livet för mig. Den dagen gifte sig mamma och pappa för 84 år sedan, 1940. Och den dagen dog min älskade mamma 38 år senare, 1978.

Mamma hade ”råkat bli med barn” den mörka krigssommaren 1940. Nazityskland hade just ockuperat Danmark, Norge, Luxemburg, Belgien, Nederländerna och Frankrike. Tyska romer deporterades till Polen, som också var ockuperat. Och förintelselägret Auschwitz hade öppnats i maj.

Jag vet inte hur mycket mamma och pappa tänkte på allt det hemska när de var så där förälskade och oförsiktiga. Men jag vet vad mormor och morfar sa när dottern och fästmannen kom och berättade om sin belägenhet: ”Jaha, då får ni väl gifta er då.”

Det blev dubbelbröllop bara en dryg månad efter beskedet, moster Gunborg och hennes Eskil gifte sig samtidigt i Sjögestad kyrka. Och ytterligare fem månader senare föddes min storasyster Kerstin, den 22 april 1941 i det lilla hus, Blåsut, som våra föräldrar hyrde just utanför Sjögestad. Pappa blev inkallad till beredskapstjänstgöring och arbetade en kort tid som chaufför, men slapp sedan ifrån beredskapen genom att han tog anställning vid Statens Järnvägar. Så hamnade familjen i Kisa.

Mamma fick sitt cancerbesked på sommaren 1977. Hjärntumören opererades bort men kom tillbaka, och den 24 november 1978 slutade hon sina dagar på Kisa lasarett bara 58 år gammal. Jag och Ewa-Lotta kom fram några minuter för sent. När vi öppnade dörren till sjuksalen satt pappa på golvet och höll hennes hand. Då hade hon just slutat andas.

Den 24 november. Lycka och sorg. Så som livet är.