Söndagsbetraktelse nr 496

Jag ska visserligen leva tills jag blir 104, det har jag hävdat sedan jag sa i mitt sommarprogram  2007 att jag tänkte bli ”kanongammal”. Men det hindrar inte att jag tycker man bör döstäda medan man ännu är ung (t.ex. 74, som jag är).

Jag döstädade senast 2020 när jag försökte få bättre ordning framför allt uppe på vinden. Men det lyckades inte särskilt bra. Jo, det blev ordning. Men alldeles för mycket grejer blev kvar.

Så nu när jag har fått taket renoverat för första gången sedan huset byggdes för 40 år sedan kom en ny möjlighet. Eller snarare ett tvång, eftersom det hade hamnat en massa smuts uppe på vinden i samband med att takläggarna tog bort masonitskivorna och monterade in s.k. råspont i stället. (250 000 kr kostade förresten takrenoveringen, så det blir nog ingen nyårsresa.)

Nu bestämde jag mig för att verkligen döstäda, dvs. få bort allt som

– jag inte tror att jag eller barnen kommer att ha nytta eller glädje av,

– inte är lite extra roligt att ha för minnet (de flesta minnessaker som inte har något annat värde, som inbjudningar, sånghäften, biljetter, teaterprogram, resepapper m.m. skulle slängas),

– inte har ett historiskt värde, som en del papper från 1800-talet från den gård på Östgötaslätten där mina morföräldrar bodde,

– inte barnen vill ha kvar av olika skäl (läggs i särskilda sektioner på vinden),

– man helt enkelt inte slänger (som privata trevliga brev man fått).

Ungefär 50 procent av allt som jag dittills sparat uppe på vinden tänkte jag skänka bort eller slänga.

Men jag misslyckades. Några frågor till barnen gav resultatet att de gärna ville titta på kläderna, pusslen, cd-skivorna etc.

Så det blev bara kanske 10 % skänkt eller slängt. Döstädning är svårt. Men ganska trevligt, trots ordet.