Göran Lambertz: Söndagsbetraktelse nr 510

Begåvningshandikapp, Domstolarna, Fallet Robin, Fel, Förstånd, Göta hovrätt, Justitiemord, Migrationsmål, Orättvisa, Söndagsbetraktelser, Uppdrag Granskning

Hur ofta dömer domstolarna fel? Ända sedan jag tog mina första spadtag i en domstol för 50 år sedan har jag förstått att det sker – då och då.

En oskyldig fälls. En skyldig frikänns fast det finns fullt tillräcklig bevisning. En skadelidande får inte skadestånd fast en myndighet faktiskt har begått ett sådant fel som enligt lagen ska ersättas. En annan får skadestånd felaktigt för att domstolen missbedömer ett handlande. En pappa får vårdnaden om barnet fast det vore bäst med mamman. En flykting utvisas för att man tror att han ljuger om sin bakgrund, fast han talar sanning. Och så vidare, och så vidare.

Många fel i första instans rättas till i andra. Men inte alla. Enstaka fel rättas till i högsta instans, Högsta domstolen resp. Högsta förvaltningsdomstolen. Men väldigt få, för de högsta domstolarna har inte till uppgift att rätta fel, utan att skapa prejudikat.

Sedan jag pensionerades för åtta år sedan har jag fått ett något annorlunda perspektiv på domstolarnas feldomslut. Det hör samman med att jag har försökt hjälpa en del personer som ”hamnat” i domstol, och att jag gett råd ibland åt yrkesverksamma jurister. De senaste två åren har jag dessutom jobbat 20 % på en juristbyrå i Stockholm (se söndagsbetraktelse nr 451). Mitt eget engagemang i fallen har medfört att jag har sett domstolarnas avgöranden från den ena partens sida, medan jag förr såg dem med domstolens, myndighetens eller lagstiftarens ögon.

Och därmed har frustrationen inför feldomslut fått en ny dimension. Man blir mer förtvivlad över fel när man står på den drabbades sida.

Vad som är ”fel” kan diskuteras hur länge som helst. Men här avser jag bara sådana avgöranden som är klart fel i den meningen att domstolen utifrån den utredning som fanns tillgänglig absolut borde ha dömt på ett annat sätt. Det kan vara ett juridiskt fel eller en felbedömning.

Jag tror att jag sedan jag pensionerades har varit engagerad på ett eller annat sätt på den ena partens sida i bortåt 100 fall. I runda svängar 75 % av fallen har det blivit rätt och i 15 – 20 % kan man ha olika uppfattningar. Men i 5 eller 6 fall har det blivit klart fel (ett av dessa är inte slutligt avgjort än).

Det kanske allvarligaste felet är en dom i maj 2022 på tolv års fängelse för mord i ett fall som är känt från Uppdrag Granskning. Robin Nygren var begåvningshandikappad och hans liv var riktigt jobbigt. Han hade många gånger uttryckt en vilja att dö, att han ville bli en ängel som pappa. En kväll när det var som jobbigast ställde hans syster fram en bägare med vatten och ett antal tabletter med tramadol innan Robin skulle lägga sig, en dödlig överdos. Och hon sa att han skulle bli en ängel om han tog tabletterna. Robin tog dem genast, och avled.

I målet blev den avgörande frågan om Robin med sin bristande begåvning förstod vad det innebar att dö. Och i frågan om vad Robin kunde förstå skrev Göta hovrätt så här:

”Robin Nygrens beskrivna funktionsnedsättning, som alltså innebar att han befann sig på ett barns utvecklingsnivå, talar mycket starkt för att han inte […] hade fattat ett beslut om att ta sitt liv när han tog tabletterna.” Och hovrätten drog slutsatsen att det var ”ställt utom rimligt tvivel att Robin Nygren inte hade beslutat att begå självmord när han tog tabletterna”.

Det råder inte något tvivel om att detta är felaktigt. En rad personer med vetenskaplig och professionell bakgrund har, liksom personer i Robins närhet, förklarat med stor tydlighet, 1) att en person med hans begåvningshandikapp mycket väl kan förstå vad det innebär att dö, 2) att Robin ofta hade uttalat att han inte ville leva.

Så det var absolut inte ”ställt utom rimligt tvivel” att Robin inte hade beslutat att begå självmord. Systern kunde kanske ha dömts för uppmaning till självmord, Då hade hon fått som längst två års fängelse. Men nu sitter hon tolv år för mord.

Som domare kan man lägga sådana fel bakom sig. För den som är engagerad för den drabbade är detta mycket svårare. För den drabbade själv förstås allra svårast.

Och svaret på den inledande frågan då? Jo, jag tror att domstolarna dömer fel i drygt 5 % av fallen, om man inte räknar de fel som rättas till. I migrationsmål är dock felen betydligt vanligare.