Söndagsbetraktelse nr 515

På fredagen var jag på ett seminarium om mobbning, framför allt arbetsplatsmobbning. Det hölls på ABF i Stockholm och fem personer talade om sina erfarenheter av att bli mobbade.

Att lyssna på erfarenheterna var ganska skakande. Människor kan verkligen vara vidriga ibland, inte minst de ”informella makthavarna”.

Mobbningen handlar ofta om härskartekniker. De kan vara av många olika slag, t.ex.:

– osynliggörande (den mobbades förslag och invändningar ignoreras)

– förlöjligande (förminskande, hån, elaka skratt)

– undanhållande av information (den mobbade får t.ex. inte veta tiden för ett möte)

– dubbel bestraffning (ibland sägs den mobbade vara för pratsam, ibland för tyst)

– komplimangstekniken (”du som är så duktig”)

– tidstekniken (”du har inte varit här så länge”)

En fråga man ibland inte kan låta bli att ställa sig är förstås: Hur mycket är den mobbades eget fel? Jag tycker inte att man bör väja för den frågan, för då får man en stor elefant i rummet. Och ofta är nog den mobbade personen lite speciell i något hänseende.

Men mobbning kan uppenbarligen ALDRIG vara den mobbades fel, för om han eller hon är lite speciell kan det ju ALDRIG försvara mobbning. Sådan elakhet är ALLTID mobbarens fel. Men också deras fel som bidrar, följer med eller samtycker. Ja, det är dessutom deras fel som bara tiger. Lily Tomlin skrev: ”Jag undrade alltid varför ingen gjorde något åt det, tills jag insåg att jag var någon.”

En annan söndag ska jag fortsätta resonemanget med frågan: ”Men hur ska man göra då?”

(Tills vidare kan jag rekommendera böckerna ”Härskartekniker: Sagor för vuxna” av Anna-Karin Kask, ”När någon tar sitt liv” av Alfred Skogberg, ”Ostkupan” av Per-Örjan Svelander och ”Mobbarna och rättvisan” av Maciej Zaremba.)