Söndagsbetraktelse nr 517

I onsdags kväll såg jag ”Pensionat Oskar” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Manus av Jonas Gardell, regi av Jakob Höglund. För 30 år sedan var detta en film i regi av Susanne Bier. Den fick mycket uppskattning då, 1995.

Jag ser inte så ofta teater, kanske två gånger om året. Och det är säkert något med teater som jag inte förstår. Men varför är teater ibland ”så mycket teater”? Varför är dialogerna i vissa föreställningar så onaturliga, spelade, styltade och ... ja teatraliska? Så var det med Pensionat Oskar i onsdags. Skådespelarna framförde replikerna som små rop, med ett överdrivet uttryck, med tydlig adress till publiken och redan därför ... ja, teatraliskt.

Så är det ju nästan aldrig på film. Där är dialogerna oftast naturliga, så som de är i verkligheten och därför trovärdiga. Jag tycker att det gör föreställningen sannare, mycket mer övertygande, värdefullare för att man känner att ”så där kan det vara i verkligheten”.

För mig var Pensionat Oskar en 4 på en tiogradig skala. För filmer brukar jag nästan alltid hamna på 8 eller 9.

Så det måste vara något med teater som jag inte begriper.