Söndagsbetraktelse nr 519

I dag låter jag min söndagsbetraktelse vara den artikel som Alexander Bard och jag hade inne i Aftonbladet i måndags. Alexander arbetar med ”Mammaupproret”, som består av bl.a. ett stort antal kvinnor vars söner har dömts till flera år i fängelse för sexualbrott. Ofta har bevisningen i målen varit sådan att man tyvärr måste säga att vårt rättssystem inte fungerar. Så här lyder vår artikel, som hämtar inspiration från den text av Louise Lennartsson som jag skrev om i Söndagsbetraktelse nr 513:

”Rättssäkerheten i sexualbrottmål är oacceptabelt låg. Det framgår med stor tydlighet av en genomgång som frilansjournalisten Louise Lennartsson gjort i det senaste numret av tidskriften Filter. Man kan vara rimligt säker på att många unga män döms för våldtäkt fast de är oskyldiga.

Ja faktiskt, så illa är det. Det räcker att läsa ett antal domar där män fällts för våldtäkt för att förstå det. De flesta domar framstår visserligen som riktiga, och konstigt vore det ju annars. Men tillräckligt många är så svaga att de inte tillnärmelsevis motsvarar de krav som ska ställas.

Det rör sig om framför allt tre problem.

Det första är att bedömningarna av kvinnans respektive mannens trovärdighet håller låg kvalitet och inte sällan framstår som påverkade av en förutfattad mening. Domstolarna ser ibland ut att anstränga sig för att leta fram stöd för bedömningen att kvinnan är alltigenom trovärdig, medan mannen inte är det. Risken att kvinnan ljuger på ett mycket trovärdigt sätt berörs sällan.

Den som känner till fallet Eleanor Williams, som 2023 dömdes till 8,5 års fängelse i England för falska anklagelser mot ett stort antal män, förstår att risken är verklig.

Svenska domstolar lutar sig dessutom alltför onyanserat mot några uttalanden från Högsta domstolen. För det första ett uttalande om att en alltigenom trovärdig utsaga av kvinnan, i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet, kan vara tillräcklig för en fällande dom. Och för det andra uttalanden som HD gjort 2010 och 2017 om vad som ska beaktas vid bedömningen av om någon är trovärdig.

Det andra problemet är att domstolarna tar alldeles för lätt på kravet på uppsåt. För att den misstänkte ska kunna dömas för uppsåtlig våldtäkt fordras att han (vi utgår för enkelhets skull från att det är en man som anklagas av en kvinna) har varit likgiltig för om kvinnan ville ha sex. Det krav som ställs – så kallat likgiltighetsuppsåt – innebär lite förenklat att han ska ha struntat i om hon ville eller inte. Och det ska stå helt klart att han var likgiltig för vad hon ville. Domstolarna slår ofta fast likgiltighet utan någon seriös prövning. Det gör de trots att ”likgiltig” uppenbarligen är något alldeles särskilt som måste undersökas med stor omsorg.

Det tredje problemet är att sekretessreglerna inte sällan hindrar både åklagare och försvarare att undersöka om kvinnan har en bakgrund som kan skapa tvivel kring hennes tillförlitlighet. I den nämnda artikeln i Filter tas ett fall upp där kvinnan under kort tid hade anmält åtta män för våldtäkt men där detta var helt okänt för domstolen när en av männen dömdes. En kvinna kan naturligtvis ha varit utsatt för flera övergrepp utan att det sänker hennes trovärdighet, men om hon har gjort många anmälningar måste man åtminstone ha möjlighet att undersöka bakgrunden.

Hur har det blivit så här? Varför är rättssäkerheten så dålig i just sexualbrottmål? Det började nog inte med att den så kallade samtyckeslagen infördes 2018, alltså den lag som innebär att det är våldtäkt så snart kvinnan inte deltar frivilligt. Men problemen förstärktes då. 

Det är mycket svårare för en man att freda sig mot en anklagelse om att ha haft sex med en kvinna som (kanske) inte ville, än mot en anklagelse om att ha använt våld eller utnyttjat kvinnans utsatta ställning.

Till saken hör ett par psykologiska faktorer av betydelse. Det tar emot väldigt mycket för domstolarna att slå fast att det inte är bevisat att kvinnan inte deltog frivilligt fastän hon bedyrar detta. Och den som är åtalad för våldtäkt står dessutom väldigt ensam i opinionen, han har svårt att få något stöd i omgivningen förutom från sina förtvivlade föräldrar.

Tre saker bör göras så snart som möjligt.

1 Högsta domstolen behöver ge domstolarna skärpta anvisningar om trovärdighets­bedömningarna.

2 Domstolarna behöver skärpa sig rejält i bedömningen av om den tilltalade har varit likgiltig till om kvinnan inte ville ha sex.

3 Lagstiftaren behöver se till att sekretessreglerna inte medför att omständigheter av stor betydelse för bevisvärderingen undanhålls för försvararen och domstolen.

Vi måste faktiskt bry oss om den närmast katastrofala rättsosäkerheten på detta område. Bry oss om den på riktigt! Kanske tänka efter hur det skulle kännas om det var vår egen son eller bror som dömdes oskyldig. Annars kommer framtidens historiker och journalister med all rätt att hålla oss ansvariga för att vi bedrev rena ’häxprocesser’ mot oskyldiga unga män på 2020-talet. Vad finns kvar av rättsstaten då?”