Söndagsbetraktelse nr 520
'
Den här gången är det omöjligt att välja. Jag måste skriva två betraktelser i en. För båda frågorna kokar över för mig.
1 Mobbning och Märta Stenevis bok. Jag skrev om mobbning för fem veckor sedan och alla var överens. Utom när det gällde en sak: Ska man över huvud taget nämna frågan om den mobbade kan ha någon del av skulden? Ja, sa jag, man bör nämna frågan och besvara den med nej. Nej, sa andra, att över huvud taget nämna möjligheten är fel, man går mobbarnas ärenden och kränker den mobbade.
Men nu ska jag erkänna en sak. Jag tror att vissa personer ligger närmare till än andra att bli mobbade. Det är ledare med en viss attityd. Det är väldigt lätt att chefer/ledare blir illa omtyckta efter ett tag, i varje fall av några av medarbetarna. Det hände mig när jag var chef, och det händer nog de flesta.
Vad som då framför allt behövs är någon som säger till denna ledare – som t.ex. mig och Märta Stenevi – att det här och det här gör du klokt i att tänka på. Då blir du respekterad i stället för ogillad. Var aldrig arrogant eller överlägsen, inte för självsäker. Våga fatta beslut och var inte onödigt demokratisk. Lyssna, var vänlig, snäll, men peka med hela handen när det behövs, le, var öppen för kritik, koppla av, skäll aldrig, gå aldrig bakom ryggen på någon, var naturlig, aldrig falsk, ha inte alla svaren. Och så vidare och så vidare. Det finns oerhört mycket att tänka på för chefer, det lärde jag mig så småningom på de ca tio chefskurser som jag gick.
Chefen behöver en mentor, en omtänksam sanningssägare. Jag fick en sådan. Hade Märta Stenevi någon?
2 Gaza och fantastiska människor. På lördagsmorgonen sändes i vanlig ordning Konflikt i P1. Den här gången handlade det om Gaza och sjukvården där. En palestinsk läkare och en svensk sjuksköterska intervjuades. De berättade, utan hörbar bitterhet, om en fruktansvärd situation. Med detaljer och vardagshändelser som verkligen sjönk in. Oerhört bra radio.
Den svenska sjuksköterskan Fia Iveslätt var frivillig i Gaza med Läkare utan gränser. Det finns många anledningar att skriva om Gaza, men nu gör jag det för att hylla henne. Hylla, men också fråga mig varför jag inte själv gör något åt det hållet. Hon uppoffrade sig totalt för en oerhört angelägen sak. Fantastiskt beundransvärt. Människor som Fia Iveslätt är idoler för mig.
Så varför lever jag själv behändigt och skönt här hemma, med god ekonomi, härliga resor och full bekvämlighet? Varför gör jag inte det som vore mera rätt, offrar av min lyx för att hjälpa dom som verkligen behöver det? Jag ger en och annan slant till välgörande ändamål och jag hjälper en eller annan som har drabbats hårt av rättssystemet. Men jag offrar i grund och botten inte något av min bekvämlighet.
Var går gränsen för vad man kan tillåta sig för egen del när man i stället kunde släppa på de egna behoven och göra något verkligt viktigt för andra människor?
Vad är rätt?