Söndagsbetraktelse nr 523

I kväll söndag visas den sista delen av serien ”Sverige och kriget” i SVT. Den tycks ha setts av ”alla”, och den har också varit fantastiskt bra. Alla dessa filmsekvenser i original, färgsatta och därför så verkliga. Alla vittnesmål av människor som var med. Alla dagböcker och brev.

Så hur ska man då se på det som är politiskt allra viktigast? Hur ska man se på de svenska eftergifterna till tyskarna? Transiteringstrafiken pågick i tre år. Den omfattade två miljoner soldater och 100 000 vagnslaster med krigsmaterial. Vi sålde massor av järnmalm till Tyskland. Inte förrän kriget hade börjat vända och det såg ut som om de allierade skulle vinna, sa vi ifrån. Som man sa i dokumentären: ”Nu anpassade sig Sverige till de nya maktförhållandena.”

Jag har alltid känt mig kritisk till de svenska eftergifterna, liksom till den svenska neutralitetspolitiken under kriget över huvud taget. Men om jag alltså alltid har känt mig kritisk, och om även denna dokumentärserie intar en påtagligt kritisk hållning till den svenska politiken, så har jag faktiskt blivit lite mindre negativ efter att ha sett ”Sverige och kriget”.

Varför? Jo, för att jag 1) inser hur chanslösa vi hade varit om tyskarna hade satt hårt mot hårt och 2) förstår att det var naturligt att vi var neutrala när hela resten av Europa fortsatte vara det även sedan England och Frankrike hade förklarat Tyskland krig. Men mest ändå för att man måste förstå att det tyvärr inte alltid är rätt att göra det som "är rätt".

Det var naturligtvis inte någon tvekan om vad som i och för sig var ”rätt”. Alla visste långt före kriget att tyskarnas politik mot judarna var fruktansvärd, och allt tigande om detta var förkastligt. Alla såg att tyskarnas militära angrepp gick på tok för långt. Men realpolitiskt måste man tyvärr beakta de militära maktförhållandena. Det är inte givet att man ska göra det rätta om man av den anledningen riskerar ockupation, våld och förtryck. Om man vet att man har att göra med en överlägsen militärmakt och inte har en chans, då är det nog trots allt ”rätt” att göra en del "fel" för att undgå ockupationen.

Principfrågan är hur man ska förhålla sig till den överlägsna makten när det gäller att stå upp för det som är uppenbart rätt mot det som är uppenbart fel. Den principfrågan lever i högsta grad i dag, med Ryssland som en hotfull galen militärmakt som kan tänkas ställa till i princip vad som helst.

Så vilka principer ska man följa om man hotas av en överlägsen militärmakt?

Jag tror så här:

1 Man ska se till att landets försvar alltid är så väl rustat att man – helst tillsammans med andra länder som hyllar demokrati, frihet och rättvisa – kan försvara sig mot den hotande makten.

2 Om man är klart underlägsen militärt ska man inte provocera angriparstaten så att man blir ockuperad.

3 Men man ska inte göra större eftergifter än man måste för att undgå ockupation.

Vilka betyg får då Sverige när det gäller dessa principer under andra världskriget?

1 Klart underbetyg.

2 Godkänt.

3 Jag tror vi kunde ha varit betydligt generösare med att ge människor en fristad här i landet. Och vi skulle ha avstått från en del absurt sträng lagstiftning och andra orimligheter. Vi borde förstås ha uttalat oss med all kraft mot förföljelserna av bl.a. judar och romer. Men när det gäller eftergifterna i övrigt, förmodligen godkänt.

Vilka betyg får vi när det gäller Rysslands aggression i dag?

1 Godkänt genom att vi gick med i Nato och nu rustar vårt försvar.

2 Underkänt om vi inte håller emot så långt vi någonsin kan.

3 Underkänt om vi inte håller emot så långt vi någonsin kan.

--

PS Efter att ha sett det sista avsnittet av serien inkl. eftersnacket undrar jag om inte min bedömning av regeringens eftergifter i samband med kriget ändå är för mild. Det gäller i varje fall i relation till Sovjetunionen efteråt. Regeringen var t.ex. pinsamt flat vid den s.k. baltutlämningen och när Raoul Wallenberg kidnappades och försvann.