Söndagsbetraktelse nr 530

Denna veckas betraktelse handlar också om en resa, men den är ändå lite mer av en ”betraktelse” (i betydelsen reflektion eller fundering) än de tre senaste (alla om resor). Och varför? Jo, därför att Rhodos (där jag har varit den här veckan och fortfarande är när jag skriver detta) har något som frammanar ödmjukheten och vördnaden på ett sätt som ingenting annat kan.

Rhodos medeltida stad är ett Unesco-världsarv sedan 1988. Det är en stad som byggdes upp för ca 500–800 år sedan och som i dag i allt väsentligt ser ut som den gjorde då. Med kullerstensgatorna, de fyrkantiga stenhusen, innergårdarna, palatset, kyrkorna, moskén, sjukhuset, de fyrkantiga torgen och ringmuren omkring allt med de åtta portarna. Att vandra runt där är som att sjunka ner i århundradena, som att verkligen vara där, då.

Den här ön lever av turismen, och det märks överallt. Butiker, gallerier, restauranger, hotell och taxibilar vart man ser. Och alla kommer förvisso inte hit för att se världsarvet Rhodos medeltidsstad, utan för att bada, sola, festa och njuta. Men världsarvet finns där mitt i alltihop, och om man bara blundar ett ögonblick kan man inte låta blir att tänka på det. Precis så här var det faktiskt för många hundra år sedan.

Det är mäktigt, och ganska underbart.

Fotona är utsikten från min balkong, en liten gata i vackra Lindos och Alexander den stores torg i Rhodos medeltida stad.

--

PS För den som möjligen är intresserad har jag skrivit ner några ord om ön inkl. en liten dagbok från min vecka här: Om Rhodos av GL