Söndagsbetraktelse nr 531

Vart femte eller tionde år brukar jag åka till den gård där mormor och morfar bodde när jag var barn, Skattegården i Mörby, Hogstad, en mil väster om Mjölby. Jag åker dit när jag ändå är i närheten. Vi firade alltid jul där, och vi var där massor om somrarna. Mormor och morfar (Ester och Paul Axén) flyttade ifrån gården 1964, när jag var 14. Den var något av ett barndomens paradis med hästar, kor, grisar, höns, hundar, katter, mostrar, morbröder, kusiner, en underbar trädgård och någon natt på höskullen.

Det var drygt 60 år sedan, och någon gång under dessa 60 år stannade tiden. Tydligen på grund av någon släktkonflikt hos köparen övergavs den fina gården och har sedan dess stått tom och fått förfalla. Både boningshuset, ladugården, svinhuset och åkrarna finns kvar, fast i större eller mindre grad av förfall. Det här var första gången som buskar och gräs hade växt sig så höga att man inte ens kunde ta sig fram till den dörr där mormor alltid stod och tog emot oss när vi kom.

Den ena bilden föreställer huset som det såg ut för 75 år sedan, det andra som det såg ut i går lördag, fast från baksidan.

Tiden går. Och ibland tar den underliga vägar.