Söndagsbetraktelse nr 533

I år har jag lyssnat på alla Sommar i P1 och försökt betygsätta programmen på en skala från 1 (sämst) till 5 (bäst). Hur intressant är programmet? Hur fängslande, lärorikt, klokt och väl sammansatt? Hurdant är framförandet?

När jag skriver detta är det fortfarande ett Sommarprat kvar, Roland Pöntinens på söndagen. Till de 57 som jag hittills har hört (det är alltid 58 program) har jag delat ut 1 femma. 14 fyror, 22 treor, 17 tvåor och 3 ettor.

Förra gången jag lyssnade på alla 58 program var 2021. Då blev det 2 femmor, 17 fyror, 35 treor, 4 tvåor och 0 ettor. Så antingen har jag blivit strängare, eller också har programmen blivit genomsnittligt sämre. Förmodligen det första.

Årets enda femma fick Julia Ravanis, författare och teknikhistoriker. Hon sa många väldigt kloka och intressanta saker – om skillnaden mellan sanning och verklighet, om självmord, om psykvård, om missbruk, om matematik och om kärlek. Mycket var dessutom vackert. Så här avslutade hon sitt program:

”Blicken från nån man älskar förändrar en. Kärleken är både ödesmättad och slumpmässig, jordisk och gudomlig. Kanske är det det som gör att nånting egentligen helt orimligt plötsligt framstår som rimligt när man är kär. Att bevara nånting som till sin natur är skört och förgängligt. Att föreviga en snöflinga, en körsbärsblomma.”

De allra bästa sommarprogram som jag har hört är Tom Alandhs år 2015 och Stina Ekblads år 2017. (Mitt eget, år 2007, var en trea. Bra innehåll men dåligt framförande.)

--

PS Nu har jag lyssnat även på Roland Pöntinen, två gånger dessutom. Ett mycket bra sommarprat, en stark 4.