Söndagsbetraktelse nr 538

I helgen var jag i min 25:e nationalpark, den 15:e i sommar, Sveriges 31:a och nyaste. Det var Nämdöskärgårdens nationalpark med Bullerö som huvudö, den ö som vår store naturkonstnär Bruno Liljefors ägde från 1908 tills han sålde den 1923 till Torsten Kreuger, bror till Ivar Kreuger. Liljefors byggde en jaktstuga på ön som i dag innehåller en utställning om honom, hans konst, Bullerö och nationalparken.

Bortsett från ett par missöden (som jag har lovat min 90-åriga reskamrat Eva att inte berätta om) var den här nationalparken en fantastisk upplevelse, en 9 på den 10-gradiga betygsskalan och den bästa av alla nationalparker som jag har besökt i Sverige. Underbart vackert med massor av historia, kultur och förstås natur, dessutom väldigt välordnat och trevligt med bl.a. några handikappanpassade vandringsstigar och lättillgänglig och intressant information. Och en fin liten bastu på klipporna.

Just den där bastun bjöd mig på sommarens kanske skönaste upplevelse (om jag nu tillåter mig att tillfälligt utsträcka sommaren till en bit in i september). Från 90 grader i bastun till ca 17 i vattnet och fantastiska omgivningar. Att det är så pass varmt i vattnet tycker jag är helt underbart, för att man kan stanna i och njuta riktigt länge. Det klarar man ju inte när det är iskallt.

Bullerö var bebott året om fram till början av 1900-talet. Några fiskar- och jordbrukarfamiljer bodde i den lilla byn med små röda hus som finns kvar och där vi fick bo i ett av husen till en ganska billig penning.

Stockholms skärgård är fantastisk och Bullerö är unikt vackert, intressant och välbevarat. Behöver jag säga att jag rekommenderar ett besök?