Söndagsbetraktelse nr 542

Igår kväll var jag på Bob Dylan’s konsert i Globen. Jag ska inte använda det slitna uttrycket magisk, men oförglömlig var den definitivt.

Av alla de mest kända låtarna spelade han och bandet bara två, It ain’t me babe och It’s all over now baby blue. Och båda med delvis nya melodier! Nästan alla låtarna på det senaste albumet, Rough and rowdy years (2020), var med. Och så hette också konserten. Det är nog också så som Bob Dylan ser på större delen av sitt liv; rough and rowdy.

Men konserten var långt ifrån rough and rowdy. I stället var den melodisk, jazzig och rockig. Det svängde som sjutton. Väldigt överraskande för mig. Och väldigt väldigt bra!!

Inga krusiduller, inget mellansnack och inte ett enda extranummer trots varma och långa applåder. Bara massor av härlig musik. Dylan vid flygeln hela kvällen, inte någon gång med gitarren.

Jag förberedde mig för konserten genom att se de båda spelfilmer som har gjorts om Dylan på senare år, A complete unknown 2024 och I’m not there 2007. Och genom att lyssna på en massa låtar och läsa hans Nobeltal. Enligt min mening är han en klart värdig vinnare av Nobelpriset. Hans låttexter är helt enkelt enastående. Även om de inte alls spelade någon huvudroll igår kväll.

Bob Dylan är född 1941, 84 år gammal. Han är ju inte precis någon trevlighetsmästare, men det är nog omöjligt för någon som skriver texter som han. Och han sjunger som han gjorde när han var ung, strävt men vackert.

En underbar kväll blev det i gode vännen Stens sällskap. Hemma strax efter midnatt lät jag Bob Dylan´s Greatest hits ljuda från högtalaren. Och A complete unknown tänker jag se i kväll igen. Kom förbi kl. 21 om du vill se en mycket speciell stjärna födas.