Söndagsbetraktelse nr 543

I år har jag sett fler filmer på Uppsala Kortfilmfestival än någon gång tidigare. 93 (av ca 300) om man kan bortse från att jag sov eller halvsov under tre. Femma är högsta betyget i tävlingsklasserna, och det gav jag till sex fantastiskt bra filmer (ursäkta, jag förstår att det inte är många som har hört talas om filmerna, det hade inte jag heller men de är verkligen värda att nämna):

                      – den japanska Ordinary life

                      – den franska Genealogy of violence

                      – den österrikisk-spanska Haba

                      – den brasilianska Samba infinito

                      – den franska Comment ça va?

                      – den brittiska Neil Armstrong and the Langholmites och

                      – den svenska Fear nothing (av Tuva Björk)

De två filmer som fick de allra finaste priserna har jag inte sett. Det var den portugisiska Sabura (av Falcao Nhaga) och den armeniska m.m. Winter in March (av Natalia Mirzoyan). Kanske tar jag mig tid att se dessa båda (och andra prisvinnare en gång till i så fall) på söndagskvällen. (Klockan 19 på Reginateatern om någon är intresserad, jag lovar att det är värt pengarna.)

Det finns massor att säga om festivalen och kortfilmerna. Men jag nöjer mig med fyra reflektioner:

1 Festivalen lockar nuförtiden väldigt få pensionärer. (Jag tror att det var bara en pensionär förutom jag bland ca 100 närvarande vid prisutdelningen på lördagkvällen.)

2 Som jurist är man en ovanligt främmande fågel bland människorna på en kortfilmfestival. Och då är ändå långt ifrån alla filmer ”svåra”, bortåt hälften av de som jag såg hade t.ex. ett tydligt budskap.

3 Inte många som arbetar professionellt med kortfilm har en stark ekonomisk tillvaro. Och bara ett fåtal får priser. Men många skapar mycket värdefulla verk.

4 En mycket modig ung kvinna som var utsatt för hedersvåld i en av de mera omskakande filmerna sa det enkelt men med ord som fastnade djupt i mig: ”I don´t accept this life.”