Söndagsbetraktelse nr 544

Vilka är de viktigaste egenskaperna för en människa? Den frågan har jag funderat en del över. Och för många år sedan hade jag nog sagt intelligens, inlevelseförmåga och ordning. Senare har jag sagt klokhet, omdöme och engagemang.

Numera slår jag gärna ihop klokhet och omdöme till vishet, och det har jag fortfarande kvar på min lista. Men sedan några år håller jag därutöver omtänksamhet och civilkurage som de allra viktigaste egenskaperna. Kanske beror det en del på att de egenskaperna ofta saknas. Det gäller särskilt civilkurage, många verkar inte ens tänka på att det kan vara något eftersträvansvärt.

En annan fråga jag har funderat en del över är om man alltid ska förlåta den som man tycker har betett sig riktigt illa, t.ex. svikit i ett avgörande och svårt läge. Tidigare sa jag att man alltid ska förlåta den som ber om det, säger Förlåt! Och det säger jag i dag också, jag tycker det är en ganska självklar livsregel.

Men på senare tid har jag funderat över om man inte bör gå ett steg längre än så. Jag har några personer som jag hade bestämt mig för att inte förlåta, och jag har överlagt fram och tillbaka med mig själv om det är rätt.

I går kväll, på Alla helgons dag, var jag vid Susannes grav (se bilden). Hon var alltid min bästa rådgivare. Och vid graven ställde jag frågan till henne hur jag borde göra. Hon kunde förstås inte svara, men jag kände starkt vad hon skulle ha sagt om hon hade kunnat: Förlåt även dom som du tycker har betett sig riktigt illa. Även om de inte ber om det.

Så nu gör jag det. Jesus skulle förstås ha hållit med. Och jag tror även själv att det är rätt. Bland annat för att man inte är riktigt omtänksam om man inte förlåter.